Det är inte utan att jag känner mig lite kluven till att åka tillbaka till Skåne idag. Här känner jag ljuden och dofterna så väl att det vilar min själ att vara här. Å andra sidan finns min fina prins D hemma i Skåne och fastän att landskapet är fattigt i mina ögon så kan det ändå finnas ett lugn i att låta blicken följa oändligheten. Jag har börjat vänja mig vid blåsten och kanske jag någon gång kommer att finna min del i landskapet också.
Jag oroar mig såklart lite för att få tillbaka huvudvärken igen, men jag hoppas på att det berodde på att jag inte tagit magnesium på två veckor och inte på den långa bilfärden. Annars blir det plågsamt att mocka boxen och pussa mule ikväll, innan jag kan krypa ner i sängen.
Jo just det ja, jag ska ju tillbaka igen om ett par månader. Då kanske jag inte hinner tröttna på alla åkrar som sträcker sig som gröna täcken över världen. Vilken tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar