Om jag inte minns fel så var det nog så att jag tyckte att det där med homeopatin tog för lång tid. Det är alls ingenting ovanligt att det händer mig fastän att jag gärna vill tro att jag är en tålmodig och eftertänksam kvinna.
Därför har jag för mig att jag sökte på nätet efter en zonterapeut för att kolla om det möjligen kunde skynda på det hela. När jag lade fram min berättelse till henne kände jag att det kanske blev lite häftigt och kanske för mycket, men gissade att det var upp till henne att avgöra, förstås. Vi bokade tid och jag var duktigt nervös inför första gången. Jag kom i god tid och möttes av en öppen och trevlig kvinna innanför dörren. Hon berättade för mig att hon först ville höra ännu en gång vad jag sökte för och att hon därefter skulle känna igenom mina fötter (inre organ). Hennes sätt att vara gav mig ett lugn som jag inte trodde att jag skulle känna, och när hon satte igång litade jag helt på henne.
I och med att första behandlingen till stor del bestod av sökande efter felen så blev inte min reaktion så häftig. Jag tyckte mest att jag mådde som en riktig liten prinsessa när jag gått därifrån. Andra gången var jag ganska trött och tagen efteråt, kröp ner i sängen och sov en del resten av dagen. Tredje gången däremot blev jag totalt utslagen efter. Det var knappt att jag hann komma av britsen innan jag kände mig som att jag fått en rejäl influensa. Zonterapeuten sa sedan att hela min kropp haft ett vulkanutbrott. Jag låg bokstavligen i sängen i tre dagar efter behandlingen.
Det är tydligen vanligt att man någon gång i behandlingsserien får en kraftigare reaktion, dock kanske inte så häftig som min, men att man annars känner sig lite mer upplyft och som att det mesta går ganska lätt. Själv har jag bara hört om de negativa reaktionerna så jag blev mer överraskad av den där prinsesskänslan.
Allt är ju naturligtvis väldigt individuellt och jag tror att det finns lika många beskrivningar av zonterapi som det finns människor, men är man bara medveten om att det är den egna kroppen som sätter igång att läka sig själv och inte förväntar sig att det ska fungera som i sjukvården där man bara dämpar symtom så tycker jag att man ska prova. Det gör i alla fall inte saken sämre och om man tycker att det är alltför obehagligt behöver man ju inte heller fortsätta.
För min del har det varit guld värt och jag tror att det har snabbat på min läkningsprocess med flera månader. Nu ska bara psyket hinna ikapp också. Ett steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar