Ibland är inte bara ljuset platt

Idag är det som att det har gått troll i mitt redigeringsprogram. Allt jag lyckas med är att förstöra de redan svåra bilderna ännu mer. Dessutom blir brödet jag bakar platt. Kanske är det en sån där dag som man bara helst inte ska göra någonting alls på. Inte mer än att leka med den ständigt energiske hunden och kanske ge katten lite mer mat än vad han egentligen ska ha. Han sitter ju så fint vid sin matskål och gapar, förutom när han slingrar sig kring mina ben i ren desperation. Man kan tro att han inte har fått mat på en hel vecka. Minst. 

På morgonpromenaden, som blev en förmiddags- nästan lunchpromenad, förundrades jag över hur våra rutiner så snabbt förändrats. Från att jag med hjärtat i halsgropen släppte lilla lurvtussen lös och såg honom virvlande vit fara omkring med den största springlusten en hund kan uppbåda till att han trampar av iver när vi kommer fram till ställen där han fått springa lös tidigare, rusar en bit och sedan stannar upp för att se vad jag tänker hitta på för bus. Jag skrattar själv av hans smittande lycka och kommer på mig själv med att ivrigt sjunga en liten trudelutt medan jag emellanåt gör små rusningar, killar honom på rumpan när han springer aningens för nära eller kastar någon av alla miljoners grankottar som kantar vår väg. Någonstans måste jag erkänna att jag nog säkert har minst lika roligt som han. 

Ändå har jag haft några tunga dagar. Tunga och dystra tankar kretsar lite i utkanten av de små glädjestunderna. Jag har återigen jättesvårt att sova och med sömnbristen är det inte lätt att hålla huvudet högt och drömma om bättre dagar. Ganska lätt kanar jag ner i skoskaften och blir en liten pöl av oro över egentligen precis allting. Rostar bilen ihop nu när jag inte kan tvätta den eftersom det är minusgrader? Tänk om jag är på tok för kreativ plötsligt och kommer att drabbas av en än större trötthet än tidigare? Tänk om läkaren inte fortsätter att sjukskriva mig, trots att utredningen visade att jag är så dålig att jag inte ens klarade att fullfölja utredningen? Ve och fasa, tänk om de vill proppa mig full med ännu mer mediciner? Det galna är att jag faktiskt tagit både Propavan (sömntablett) och Imovane (insomningstablett) i ren desperation över att inte kunna sova med följden att jag förutom att vara vaken även får en desperat känsla av myrkrypningar i hela kroppen. Livrädd för att ramla har jag vinglat upp och värmt lite mjölk med honung i för att tänka på någonting annat istället för den ruskiga känslan av sprittande oro och konstaterat att jag i alla fall lyckats få ihop tre timmars sömn. 

Så illa har det nu inte varit de två senaste nätterna. Fem timmar får jag väl ändå ihop på ett ungefär. Men den ständiga känslan av alldeles för stor trötthet är tärande. Jag vill ha lite mer ljus nu, ljus och värme eller i alla fall ljus och fem minusgrader. Det som är nu är varken vinter eller vår och alldeles för mörkt för att kunna ta bilder utan att använda stativ. 

Se själv...

Foto: Solsippan

Jag tror att jag försökte återskapa känslan jag får av att gå och lyssna på The Fellowship of the Ring. Visserligen har sällskapet just spenderat tid i Lothlorien och är på väg att bryta upp, men allting i jämförelse med de vackra mallorn-träden med sina gyllene vinterblad måste ju vara dystert och grått. 

En slurk av den alviska drycken Miruvor nu hade inte alls varit fel. Det hade nog trängt bort en hel del av den dystra glåmigheten och kanske en del av fibromyalgismärtorna också. 

I brist på den fantastiska drycken tar jag mig nog ett bad istället. Med avslappnande olja i och en kopp pepparmyntsté efter det så kanske jag är redo för ännu en liten runda med hunden. Eller i alla fall lite bättre rustad.