Apropå hus... Jag hittade ingenstans att bo när jag skulle styra kosan tillbaka norrut efter mina år i Skåne. Det var bom stopp överallt och det närmaste jag kunde komma min hemby var att köpa ett radhus i en stad fem mil ifrån. Det kändes inte särskilt lockande eftersom jag skulle bli vansinnigt ensam i det där radhuset och egentligen vill jag inte alls bo så heller.
Till slut fick jag genom lite oväntade kontakter nys om en lägenhet i ett gammalt församlingshus. Den är på andra våningen och förmodligen en pastorsbostad från början. Många blir lite förundrade över hur man kan bo sådär och mina föräldrar skrattar hjärtligt när jag säger att jag bor så centralt. Jojo, säger de då, där finns ingenting!
 |
| Foto: Solsippan |
De har förstås rätt, här finns ingenting mer än de två grannhusen, en sommarstuga och en så för landsbygden typisk radda med postlådor. Men jag har så många olika och vackra promenadvägar att välja på så för mig är det otroligt bra. Än bättre hade det förstås varit om jag kunnat köpt huset. Det kliar i fingrarna över allt jag skulle vilja göra och i fantasin finns ju inga begränsningar. Här kunde det bli så vackert! Det syns inte så bra på bilden eftersom det är mörkt, trist och snöigt, men dörrarna är röda och av någon anledning tycker jag att det är jättefint. Nu går ju förstås jag in på baksidan i en vit liten dörr, men jag ville ändå visa den här sidan. Stengärdesgården omgärdar en grusad parkeringsplats och jag ser lätt i fantasin hur det växer fram en japansk trädgård på den. Klimatet gör att det knappast kan trivas några växter från den delen av landet, men det finns snarlika varianter och bara man är kreativ så går formerna att återskapa på ett sånt sätt att man förmodligen inte tänker på att växterna är anpassade efter norrlandsklimatet som råder här.
 |
| Foto: Solsippan |
Utsikten från parkeringen är gråare än gråast idag, men alltsomoftast bjuder just den där enebevuxna kullen ett fantastiskt skådespel i färger och ljus. Hoppas att jag kommer att kunna fånga något av den stämningen så småningom. Kortkortpromenaderna med hunden blir fram till broräcket och tillbaka. Det motsvarar väl ungefär den där kissa-i-trädgården-grejen som jag allrahelst skulle vilja ibland. Men när man väl fått ögonen på kullen och börjat gå så är det lätt att dras iväg på upptäckarfärd och nyfikenhetsglädjen är stor över det vackra landskapet här omkring.
 |
| Foto: Solsippan |
Skogsranden är precis bakom huset och den lockar också till små upptäcktsfärder. Tyvärr är marken alldeles sank bara en liten bit in så antingen får man ha gummistövlar eller helt enkelt inte bry sig så mycket om att man blir blöt. Mycket av markerna här omkring är sanka och det är inte ovanligt att det finns hjortron. Alldeles snart kommer nog orrarna att spela lite mer regelbundet på mossen här lite längre bort. Om jag har dundrans mycket ork en natt så tar jag nog och knatar dit bort och ser om jag kan få se dem också. Jag har inte tillräckligt bra objektiv för att kunna hoppas på bilder som visar något mer än svarta prickar, skulle jag tro, men såklart kommer jag att ta kameran med mig ändå.
Men i väntan på våren och mera ljus blir det mest att häcka inomhus. Jag fortsätter att drömma mig bort bland ektiljor, smidesdetaljer och rustika möbler i "mitt" hus och blandar det med drömmar om en ny kamera. Jag har vuxit ur min gamla, som för övrigt borde lämnas in på museum vid det här laget, och läser om de nyare varianterna som finns på marknaden. Så småningom ska jag uppgradera mig till något bättre.
 |
| Foto: Solsippan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar