Läkarbesök

Jag hann, idag också. Var tredje månad vältrar sig oron in som en oresonlig åskstorm. Mer eller mindre väl förankrade tankar kring min fortsatta eller inte fortsatta sjukskrivning rullar omkring i oavbruten hastighet. Vad denna läkare ska hitta på eller inte är nästan den största oron. Det brukar ta ungefär en vecka att repa sig igen. 

Bara att ta sig till sjukhuset, att vara i tid och leta efter parkeringsplats är en utmaning. Därför är jag trött nu. Trött av bilkörning, letande och stadsbrus. Trött av den andra väntande patienternas nervositet och dundrandet av människors steg i korridoren. Det är fantastiskt att det går att få en känsla av barack i ett hus som är betydligt äldre än jag själv. Om jag kommer ihåg det så ska jag ta en bild för att visa. 

Foto: Solsippan 

Naturligtvis glömde jag helt bort att ta den utlovade bilden, så det fick bli en hemifrån istället. 

Jag blev sjukskriven ytterligare tre månader så nu kan jag fokusera på att slappna av och ta hand om mig själv igen. Det är nästan att det ramlar lite tårar av både lättnad och trötthet. Vi får se om de tänker hitta på något ytterligare om ett tag kanske. I höstas drog de igång en utredning där de skulle mäta min arbetskapacitet. Jag hann in över tröskeln i alla fall innan jag bröt ihop. Men det tänker jag oroa mig för en annan dag. Det får inte plats just nu.