Men jag kanske ska ta det från början.
I höstas fick jag kontakt med en kille en bra bit norrifrån. Det var lite slumpartat och vi skrev till varandra från början och övergick sedan till att prata i telefon. Vi kom ganska snabbt underfund med att vi hade lätt för att "känna av" varandra. Han kunde till exempel beskriva hur landskapet såg ut runt omkring mig när jag var ute och gick och tvärt om. Vi blev rätt så inspirerade av det där och han undrade en massa och jag svarade så gott jag kunde. I sin iver ville han ha "bevis" på att det vi gjorde var sant och inte bara en väldigt kvalificerad gissning. Hur vi skulle göra detta kunde han förstås inte riktigt komma på. Men efter att han berättat att han en gång kunnat beskriva hur en väns lägenhet såg ut och att han kunde hjälpa henne att dämpa sin ångest vid det tillfället bara genom att finnas hos henne i tanken funderade jag på om det kunde vara så att jag kunde ta honom till ett av mina ställen jag brukar befinna mig på när jag mediterar. Alltså inte i mitt vardagsrum där jag sitter rent fysiskt utan en plats jag skapat åt mig själv i tanken.
Han blev supertaggad och ville genast prova.
Det visade sig vara en totalt superdålig kväll för ändamålet. Vidar var orolig då det skulle vara nattgäster i rummet vägg i vägg och jag blev distraherad av både hunden och de oväntade gästerna. Men skam den som ger sig, tänkte jag, och fortsatte projektet.
Vi hade i förväg bestämt att jag skulle "komma och hämta" honom och att jag skulle ta honom till min plats. Mer än så visste inte han. Planen var att han sedan skulle beskriva för mig vad jag visat honom.
Jag hade inga problem med att hitta honom, han ansträngde sig till max för att vara "synlig" för mig så jag mer eller mindre drogs till honom. Därefter blev det lite klumpigt eftersom jag var osäker på hur jag skulle bära mig åt och han blev som en sten att släpa runt på. Hursomhelst så tog jag oss ut utomhus och medan jag hörde våra steg eka mot asfalten förstod jag att han tänkte sig att vi faktiskt skulle gå till mitt ställe. Man kan inte gå till ett ställe som inte finns! Hur gör man nu då? tänkte jag halvt desperat. Hur förklarar man för någon man inte kan prata med??
Efter en liten stunds vånda tänkte jag att det måste bli något liknande som när de transfererar sig i Harry Potter, alltså helt enkelt bara försvinner från platsen. Så jag gjorde ett så hårt ryck jag kunde och tänkte intensivt på den äng dit jag tänkte ta med honom.
Till min stora förvåning så fungerade det! Plötsligt gick vi på min lilla skogsväg den sista biten fram till min äng! Jag blev så exalterad att jag nästan virvlade fram, skuttade och hoppade upp och ner i min iver och råkade få flera blommor att skjuta upp och slå ut som små fyrverkerier i gräset, som annars bara mest brukar vara gräs och inget mer. När jag så småningom lugnat mig något satte vi oss ner och jag beskrev för honom vad han hade på sin vänstra sida, vad som fanns längre fram framför honom och hur gräset kändes och sådär. Jag ansträngde mig att vara tydlig i kroppsspråket och att tala tydligt eftersom jag var osäker på hur mycket han uppfattade. För mig är det lite som att ha på sig en väldigt tjock slöja samtidigt med otroligt effektiva hörselkåpor med brus i. Jag har helt enkelt svårt att uppfatta någonting alls och två meter bort kan jag bara ana hur saker och ting ser ut.
När jag var klar tog jag med honom hem till hans lägenhet igen innan jag skyndade mig hem.
Det tog en stund innan jag kände mig fullt tillbaka i min kropp igen och kunde skärpa sinnena så pass att jag kunde skriva ett meddelande till honom. Då kom alla tvivel. Undrar om det bara var jag som känt någonting? Tänk om det bara var inbillning? Tänk om han bara somnat och tyckt att det var en lättlurad brud det där som trodde att han varit seriös och allvarlig?
Svaret kom nästan omedelbart. Ett kort svar där han bad mig vänta eftersom han skulle skriva om vad han upplevt. Efter en stund kom ett långt utförligt svar där han beskrev exakt det som jag också upplevt. Han kunde till och med beskriva vilken hand jag hållit honom i medan jag tog honom med. Han beskrev min äng, blommorna, hur vi sprang (det var mina ivriga skutt och hopp) och hur vi satt mitt emot varandra medan jag berättade för honom vad han skulle komma ihåg.
Då ringde jag upp honom.
Det jag undrar över nu är vad det där kallas. Vad heter det när man gör någonting sådant? Inte är det en andlig grej för det har ju ingenting med tro att göra, men jag vet inte att jag hört talas om att någon annan gjort någonting liknande. Visste inte ens att det gick att göra.
Det är alltså inte telekinesi, där man flyttar ett föremål med tankekraft och inte telepati eftersom jag inte bara tänkte på någonting som han sedan upprepade, vi var på samma plats i exakt samma stund. Tillsammans.
Vi har ingen kontakt längre. Det som började fint urartade till något galet knepigt som jag inte förväntat mig alls, men tyvärr är det väl så ibland. Två människor kan ha så olika förväntningar på en ny situation att det emellanåt bara kokar över. Men den upplevelsen var något alldeles fantastiskt och förmodligen någonting jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv. Det enda som skulle kunna göra mig gladare är att få ett vettigt ord för det hela. Under tiden kommer jag att lägga det under etiketten "övernaturligt ", trots att det känns fullkomligt fel.
 |
| Foto: Solsippan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar