Mat! Och promenad då förstås

Efter lunchen somnade jag med ansiktet i mammas gröna yllefilt, mitt i vad jag trodde var en konversation, men hon hade hämtat sin laptop insåg jag sedan så det kanske inte var lika intensivt som jag trodde... Tröttheten slår till vid de mest märkliga tillfällen, men efter lunchen är det kanske inte så överraskande egentligen. Det är bara det att jag inte riktigt var beredd. 

Jag fick strömmingslåda och potatismos hos föräldrarna idag. Pappa gör himmelskt gott potatismos och mammas strömmingslåda går inte ens att föräta sig på. Den enda som inte var riktigt nöjd var nog hunden. Han tyckte inte att det räckte med att springa, springa, springa i närmare en timme idag. Skitigare hund har jag nog sällan haft! Han hade väldigt gärna struntat i att både sluta springa och den efterföljande duschen. Det är ofantligt läskigt att bli duschad! Just för att jag vet att han tycker att det är så otäckt är det lätt att det dröjer lite för länge mellan varven. Nu har det ju dessutom varit kallt och rent under så lång tid att jag faktiskt har struntat helt i det. Jag vill hellre bara gosa och ha det lugnt och skönt utan en stressflämtande vovve. Det är inte jättekul med den karaktäristiska lukten av blöt hund som sprider sig överallt efteråt heller för den delen. Så nu var det mer än nödvändigt. 

Annars har den här dagen varit fylld av just precis det ingenting som jag önskade mig. Lugnt och stilla, ingen stress och inte ett endaste måste. Inte vad jag minns i alla fall. 

Under promenaden brukar Vidar alltid ha några första minuter då han far som en tok fram och tillbaka och jag har tänkt att jag ska försöka fånga det på film. Dessvärre slutar han alltid vara tokig så fort mobilen åker fram, men här är i alla fall ett ruskigt skakigt exempel på en nedtonad Vidar när han har brottningsmatch med en pinne. 

Alltsomoftast går vi förbi en av alla sjöar som finns här omkring och jag önskar så att jag både var en bättre fotograf och hade bättre utrustning för att verkligen kunna fånga ljuset och stämningen som finns där över sjön när gråvädret kommer. Det är så vackert! 

Foto: Solsippan

Jag trodde nog lite att jag skulle tröttna efter ett tag, men efter närapå ett helt års knatande här ute har jag inte lyckats se mig trött på den här vyn. Det är inte alla dagar jag tittar lika intensivt längre, och det är inte varje dag jag får gåshud över hela kroppen heller, men jag njuter likafullt av naturen. 

Foto: Solsippan

Jag trodde inte riktigt att jag var en sån där person som tyckte om att promenera. Kanske lite, men jag tänkte att jag mer är en person som tycker om att gå till ett ställe och sitta still. Det verkar som att jag hade fel. Jag går väldigt mycket. Mina närmaste tycker inte att jag är riktigt klok och undrar om jag inte kan ta och dra ner på det där knatandet lite. Förmodligen skulle jag det. Men jag mår inte riktigt bra då. Det är ganska meditativt att knata på i lugnt tempo och bara andas. Med en ljudbok i öronen trista och tysta dagar känns det som att jag bara kan gå och gå och gå... Fast om jag går en och en halv timme på raken börjar det göra alldeles för ont i kroppen så då är det inte så kul längre.