Förvirrande stad och kvillrande småfåglar

Nästan varje dag klagar jag över hur trött jag är. Måste vara lika tröttsamt för min omgivning som det är för mig. Idag hade jag dock tid hos en läkare för att kolla upp det där lite närmare. Han tyckte genast att jag naturligtvis har för riklig mens och rekommenderade i första hand p-piller och i andra hand hormonspiral. Jag har en nära släkting som haft bröstcancer så jag är inte intresserad av att ta p-piller och efter att ha jobbat på onkologen hade det inte spelat någon roll om inte någon i släkten haft det, risken finns. På cigarettpaket finns tydliga varningstexter, men p-piller rycks det lite på axlarna åt. Det tycker jag är otäckt. I alla fall inställningen till hormonpreparat i största allmänhet. 

Spiralen, tyckte läkaren, utsöndrar bara hormoner lokalt och är inte alls samma sak. Den tjoffar man bara in och så sitter den där i fem år. Sedan ploppar man ut den igen. Jamenjaha....

På något sätt känns det så himla fel. Visst, har han rätt så behöver tydligen blödningen minskas. Ändå har jag en känsla av att det inte är där skon klämmer. Jag har haft betydligt rikligare mens utan att bli så järnfattig. Hursomhelst så föredrar jag att testa järntabletter framför att stoppa in hormoner i mufflan. Snippan, för att vara korrekt... Jag vill ju vara så ekologisk och nära naturligt som möjligt och det innefattar även underlivet. Om man jobbar på att så småningom komma ifrån så mycket gifter och annat otäckt som möjligt känns det väldigt svårt att motivera sig till något som aktivt ska rubba kroppens naturliga rytm.

I alla fall så ska jag få ett järndropp nästa vecka. Det kommer förhoppningsvis att göra underverk.

När jag valde bland vårdcentraler att lista mig på så hade jag hört mycket gott om just denna vårdcentral, men jag måste ju erkänna att det var svårt att låta bli när arkitekturen dessutom är så tilltalande. Jag tog verkligen inga bilder jag är stolt över, men någon annan dag kanske, när det inte susar så i huvudet. Nåväl, en hint om hur det ser ut kommer här.

Foto: Solsippan

Det är inte bara blodbrist och allmän utmattning som gör mig yr i huvudet när jag är i stan. Alla intryck gör mig otroligt snurrig och jag är alltid lika glad när jag får åka därifrån igen. Det var meningen att jag skulle köra och köpa hundfoder när jag ändå var där inne, men jag glömde bort det. Lätt som en plätt. Jag glömde till och med att stanna vid apoteket i min lilla by innan jag puttrade ut på landet igen. Fick ju recept på järntabletter som jag inte vet om jag kan ta. Suck. Nåja, för min del tycker jag att staden är ungefär lika förvirrande som jag tyckte att den här bilden blev:

Foto: Solsippan

Innan jag åkte iväg försökte jag njuta lite av att solen faktiskt bröt igenom molntäcket ett slag och gick ut en liten bit i skogen bakom huset. Där var fullt av kvillriga småfåglar som ivrigt pilade fram och tillbaka mellan stammar och grenar. Jag prövade att gå några steg till mot en liten glänta när det plötsligt dök upp en mindre hackspett på en lutande stam. Den var så ruskigt snabb att bilderna jag försökte mig på blev tvärsuddiga. Sekunderna efter blev den bortschasad av en större hackspett. Det gjorde mig en aning sur eftersom det är betydligt vanligare att se sådana fara omkring här. De och gröngölingarna. De är överallt. 

Men jag förlät honom sedan, när jag upptäckte att bilderna på honom inte var lika suddiga...

Foto: Solsippan

Nähäpp, nu ska snurrfia ta och fixa en kopp té och varva ner lite för kvällen. Fast egentligen sitter jag redan och klipper med ögonen. Hoppas på ordentligt med sömn i natt så att jag slipper ligga och snurra medan timmarna kryper fram.