Andas långsamt i virvlande snö

Ute singlar snön i små virvlande danser, lägger sig mjukt om stenar och stammar. Det är vackert, även om det inte är vad jag önskar just nu. Segheten och tröttheten drar i mig och gör mig sur och grinig medan gråheten fortsätter att vara gråhet och Vidars päls dansar över golven i små tysta glädjeutbrott över att finnas till. 

Det är kanske inte bara gråheten som suger livsglädjen och musten ur märgen, när jag tänker efter. De täta dödsfallen som skedde före jul har gjort att flödet liksom stannat av och familjens annars stora glädje över att prata om framtida ting har också stannat upp. Svårt det där när döden plötsligt står på tröskeln. Svårt att prata om när någon väljer att ta livet av sig. Så många frågor och tankar det väcker. 

De andra två som gick bort gjorde det av sjukdom och ålder, men likafullt kom det som en chock, så oförberett och brutalt. 

Genom mina år som sjuksköterska konstaterade jag det närapå varje gång jag närvarade vid ett dödsfall. Det kom oförberett och brutalt. Även när anhöriga varit med under sjukdomsförloppet och suttit och vakat vid den sjukes sida så hände det någonting i just det ögonblicket det sista andetaget togs. Det är så definitivt. Oåterkalleligt. Vad det gör med oss som är kvar är alldeles säkert lika olika som det finns människor på jorden, men för mig är det som att tiden stannar upp en stund, som att allting ställs på ända och man gör en loop där luften sugs ut ur lungorna innan man landar på fast mark och kan börja andas igen. Säkerligen minns jag inte alla medan vissa kommer att finnas med mig under många fler år.

Ute singlar snön i små långsamma danser. Bäddar in världen i tystnad. 

Vintern är kanske tid för reflektion och eftertänksamhet. En tid för att ta längre tid på sig. Skynda långsamt. Betrakta den virvlande snön och frusta när de letar sig in mellan halsduk och nacke eller tvingar en att kisa för att skydda sina ögon i ett hastigt vindkast. 

Åtminstone är det så för mig. Orken har aldrig riktigt funnits där under vintrarna och även de gånger jag inte velat ta hänsyn till min kropps långsammare tempo så har jag alltid till slut tvingats att stanna upp. Inte av lathet eller bekvämlighet utan helt enkelt för att kroppen stängt av. Så många år jag försökte att inte lyssna på signalerna eller skämdes över mig själv när andra fnös åt mig att jag inte kunde vara trött eftersom jag minsann inte hade några barn. Kom tillbaka då, menade de, så ska vi snacka trötthet. 

Till slut fick jag feber. 

Provtagningar visade aldrig på infektion eller inflammation. Ändå gick jag runt med en temperatur strax under 38 grader de flesta dagarna. Var den högre än så stannade jag hemma från jobbet för då kunde jag knappt gå till toaletten utan att ramla. 

Då arbetade jag heltid, hade häst fem dagar i veckan, sambo, hus och fullt blommande ptsd. 

Numera sitter jag och tittar på den singlande snön. Konstaterar att hastigheten på mitt liv har stannat upp och att jag slutat att förneka mina behov. Jag var aldrig skapad för hastigheten, det tuffa och häftiga. Jag är gjord för att reflektera, skapa och fundera. Idag är jag tillfreds med det. Att få vara den jag är. Jag säger som Treebeard i Sagan om Ringen: Och luftens doft! Jag brukade ägna en vecka åt att bara andas! (fritt översatt av mig).

Foto: Solsippan

Det är något speciellt med träden. De gör mig alltid glad, ibland rusig av lycka och emellanåt sömnig, men de ger mig alltid bra känslor. Jag vill alltid vara nära träden.