Kreativitetsglädje

Det är lätt att dra på alldeles för mycket när man redigerar bilder har jag upptäckt. De senaste dagarna har bjudit på ett mjukt och fint ljus och jag har tagit bilder med en entusiasm jag inte känt på flera år. Fast jag har glömt. Åh vad jag har glömt. Kameran har jag väl kanske lyckats bli lite kompis med den sista tiden men redigeringsprogrammet sopar mattan med mig. Så de bilder som jag tänker är rätt okej blir fullständigt galna efter att jag har pillat lite med dem. Fullständigt. Galna. Inte alls sådär mjukfina som jag har velat förstärka lite bara. I morgon får jag ta och göra om det jag stollat till. Eller i alla fall försöka. Den här dagen var tanken att jag skulle städa sovrummet. Byta lakan och städa ordentligt. Jag somnade och sov istället. Någon hade ett jättefint namn på det där, jag tror att det var "händelsebakis" eller något sådant. Jag tror att det är det jag är. Händelsebakis. Eller tja, jag har helt enkelt gjort för mycket. Jag vill så mycket mer än vad min hjärna klarar så idag är det bara grus i ögonen och helst vill jag bara ha tystnad, lugn och ro. Det vill inte min lille tuss. Han vill ha bus och promenader i en evighet.

Foto: Solsippan

Idag har han rusat runt som en galning, som vanligt, men har ändå lyssnat fint på kommandon och velat samarbeta. Jag ställer inga höga krav på honom alls, utan fokuserar på att vi ska ha roligt och hitta fram till hur vi ska leva ihop på ett förhoppningsvis trevligt sätt. Det är så härligt när han lyssnar och att jag kan ha honom lös så glädjen är stor. Just där bilden ovan är tagen kändes som en extra utmaning eftersom det är utanför vårt hem och det finns en annan hund ungefär femtio meter därifrån och vägen går inte långt ifrån. Grannen har ofta sin hund lös och det är relativt mycket trafik på vägen så för mig var det jättestort att våga släppa honom. Tänk att det gick så bra! 

Foto: Solsippan

För Vidar är det en utmaning att sitta stilla när jag tar bilder och det är svårt att hitta till det där meditativa tillståndet jag brukar hamna i när jag bara går och tittar efter ett fint motiv, men samtidigt är det skönt att slippa ha dåligt samvete för att han är hemma och har tråkigt medan jag är ute. Det är någonting jag tydligen inte klarar, att lämna honom hemma alltså. Han är alltid med mig. Inte inne i affären när jag handlar förstås, vilket jag allra helst hade velat, men annars är vi tillsammans jämt. Fast jag har lärt mig att stänga dörren när jag ska bada. Själv tycker han att det är extremt otäckt att bli duschad så när jag badar gör han allt för att rädda mig från vattnet, eller i alla fall att försöka få mig på bättre tankar. Ju högre vattnet stiger desto intensivare blir försöken att få mig att fokusera på hans bollar, leksaker, pipande och springande fram och tillbaka. Lika så bra att han slipper den stressen. 

Foto:Solsippan

Ett av mina framtida projekt är att klättra upp i något av alla dessa älgtorn som är utplacerade överallt och förhoppningsvis få lite bilder på djur som passerar. Det tråkiga är att jag inte har något teleobjektiv. Djuren måste med andra ord passera väldigt nära... Ofta ofta ser jag rådjur när vi går promenader och varje gång välsignar jag kopplet. Inte för att Vidar ens drar det minsta lilla när rådjuren springer iväg, men han går på klorna av iver så jag tror inte att han skulle stanna en sekund om han visste att han inte behövde släpa mig med sig om han stack iväg. Men övning ger färdighet, tänker jag. Förhoppningsvis kommer vi att komma så långt också att jag kan bryta eller stoppa honom från att jaga vilt om han skulle vara lös när det händer.

Foto: Solsippan

Just nu önskar jag att det kan fortsätta att vara sådär härligt väder som man kan ta bilder i utan att ljuset blir för starkt. Jag orkar inte stressa ut på morgonen för att ta bilder i soluppgången och solnedgången kommer alltid alldeles för snabbt. Kanske så småningom att hjärnan har läkt ihop tillräckligt för att jag ska klara av både morgon- och kvällsplåtningar, men än så länge är det mest slumpen som avgör. Jag är i alla fall overkligt glad över att det finns någon som helst kreativitet kvar hos mig, eller att den är återuppväckt i alla fall. Jag skyller på naturen. Det är så fantastiskt skönt att vara hemma bland träden igen att jag är alldeles kollrig. Här finns dofterna, ljuden och ljuset så som jag är van vid. Här finns dofterna från insjöarna och isens sång i natten. Här klagar kattugglorna över kylan om nätterna och räven tassar kring huset i jakt på borttappade godisbitar från träningen med hunden. Äntligen är jag hemma.