tisdag 10 januari 2017

Alla årstider på en gång i ett litet inlägg

Litegrann undrar jag varför Moder Jord smälte bort all den fina snön som puffade in granarna i mysigt fluff bara för att sockra över ny snö bara ett halvt dygn efteråt? Fast det är bra mycket halare att gå nu eftersom det är ruskigt mycket is istället. 

Ett par nätter i rad har jag haft otroligt svårt att sova. Igen. Ingenting tycks hjälpa och kylskåpet ekar tomt eftersom jag inte orkar ta mig till affären så jag kan inte koka mig lite mjölk att slurpa på i nattmörkret heller. 

I somras gick jag till en homeopat på grund av sömnbristen och vakenheten om nätterna. Jag vaknade nästan exakt vid halv tre varje natt och hade en rusande ångest till halv fem innan jag somnade om till klockan sju. Varje natt. Även att jag inte lade mig att sova under dagen. Homeopaten gav mig två olika sorters droppar och efter några dagar sov jag gott hela natten. Med bara några enstaka undantag så har min sömn blivit otroligt mycket bättre och det är inte utan att jag känner att jag kanske kan bli lite bättre, hela jag, så småningom. Efter en ordentlig dos B12 och järntillskott är jag inte längre så lätt andfådd vid uppstigandet ur sängen heller. Järnbrist och ångest har ju ett samband så det gjorde säkerligen inte saken bättre förstås.

I morgon blir det en sån där dag som jag egentligen inte orkar med. Först ska jag ta med Vidar in till veterinären för den årliga sprutan och lite titt i ett öra och därefter kommer en man som ska rätta till min sönderfallna persienn. Två saker. Förr hade det inte varit några som helst bekymmer, men det är inte lika lätt idag. Inte alls faktiskt. Jag kommer att vanka oroligt av och an i lägenheten och inte veta hur jag ska bära mig åt för att få ihop allting. Fast vi ska vara hos veterinären klockan tio så hur jag ska få ihop morgonen är ju en gåta i sig. Dessutom är det en ny veterinär som jag inte varit hos förut, så stressen över att hitta dit och hitta en ledig parkering är ju ännu ett kapitel för sig. 

Nåja, jag får väl le brett bara och hoppas på det bästa. 

Idag utmanade jag mina komfortzoner ordentligt under eftermiddagspromenaden dessutom. Vidar har sprungit iväg som en iller de gångerna jag släppt honom lös när det bara har varit han och jag så jag har utövat strikta koppelpromenader de gånger det inte varit andra hundar med under en ganska lång tid nu. Jo, jag kompenserar honom på annat sätt, så han får sin dos av att springa ändå, men idag släppte jag honom helt lös under en del av promenaden och han skötte sig som den mest uppfostrade hunden i världshistorien! Snacka om att jag tappade både hakan och andra kroppsdelar i pur förvåning. Vi hade jättekul och lekte hela vägen. Kanske, kanske, kanske finns det hopp om att jag kan ha honom lös vid promenader så småningom igen. Det hade varit så fantastiskt roligt! 

Den senaste gången han stack för mig satt jag vid foten av ett älgtorn och försökte trycka undan oron och rädslan som kröp i bröstet på mig. En halvtimme hade jag gett mig själv i väntetid, sedan skulle jag gå hem hade jag bestämt. Han kom precis minuterna innan jag tänkt resa mig för att gå. Längre tunga får man nog leta efter och han var galet andfådd. Förhoppningsvis hann han aldrig ikapp älgen som han spårat så att den slapp bli skrämd av honom i alla fall. 

Jag vet ju inte så mycket om hur andra människor fostrar sina hundar, men jag har fått höra att just min är ganska okej ändå så jag gör väl någonting rätt i alla fall. Vi har spårat en del under sommaren och hösten och det är hans absoluta favoritlek, förutom den ihåliga bollen som ska kastas i tid och otid. 

I höstas gick vi dessutom en kurs i kantarellsök som resulterade i att jag hittade betydligt mer kantareller än vad Vidar gjorde. Till slut förstod han att de växer lite varstans ute i det vilda, men han har ingen som helst lust att berätta för mig att han har hittat dem. Får inte han äta bajs så får inte jag några kantareller! Rättvist och bra, enligt Vidar. 


Foto: Solsippan

För det mesta hittade jag tillräckligt ändå, både till kursen och till min kvällsmacka. Väldigt märklig känsla då jag är usel på att hitta svamp i vanliga fall. Men så har jag inte varit ute och letat speciellt mycket tidigare heller. Tycker att det är en urtrist syssla att gå med näsan i backen och glo efter saker som man ändå inte ser. De springer ju alltid och gömmer sig när jag kommer!


Solsippan och Vidar


I våras gick vi kurs i allmänlydnad och Vidar var otroligt snabb på att lära sig att nudda (slicka hela handflatan) för att få en godis. Han älskar att gå kurser, även om han inte alltid lär sig det som han ska lära sig utan mest bara är fantastiskt glad hela tiden. Men det där med att gå promenader med andra hundar som går både före och efter är inte hans melodi. Då hoppar han runt som en pingpongboll och skäller så det ekar hela tiden. Jag blir helt genomsvett av stress och har ingen aning om hur jag ska tackla situationen. Inget roligt alls!


Solsippan och Vidar


När sommaren började närma sig hade vi som allra roligast på kursen. Varmt och skönt och roliga uppgifter ute i skogen! 

Jo, jag längtar efter ljus och värme igen. Inte nödvändigtvis så jättevarmt, men i alla fall tillräckligt för att slippa de allra tjockaste kläderna. När den värsta kylan slog till hade Vidar problem med is mellan trampdynorna så det tog bort mycket av det roliga med att vara ute. 


Foto: Solsippan

Men det är åtminstone duktigt vackert där vi går. Förhoppningsvis ska jag väl orka med att ta med mig min riktiga kamera ut på promenaderna så småningom också. Då blir ju kvalitén lite bättre. Här finns så mycket att stanna vid och fota så egentligen skulle promenaderna ta dubbelt så lång tid mot vad de gör.

Värst vad rörigt det här inlägget blev! Men nåja, det blev ett i alla fall.

Kram på dig! 



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar