Veterinärbesök och snöstorm

Snöstormen ryter runt knutarna och i skymningen blir det än mer effektfullt. Dock har jag en unghund som tycker att det är särdeles tråkigt att sitta inne när man kan busa hur mycket som helst ute i snön. Jag har ingen som helst ork till det idag. Dåligt samvete har jag, absolut, men det hjälps inte. Klockan nio i morse satte vi oss i bilen och for in till stan. Det tar mellan trettio och fyrtio minuter att köra, lite beroende på vart i stan man ska och vilket väglag det är. Jag skulle dessutom till en ny veterinärklinik på en gata jag inte brukar köra till så jag var extra nervös för den skull. Varje gång det där händer att hjärtat liksom slutar slå riktiga slag och bara fladdrar lite oroligt i bröstet blir jag så trött på att vara utmattad. Det suger fett att alltid stressa upp sig för minsta lilla sak. 

Men vi kom iväg. Fast först efter att jag fått gå upp och hämta Vidars papper som jag lagt fram för att jag inte skulle glömma dem. Sedan glömde jag dem i bilen när vi gick in till veterinären också. Fast bilen var ju inte så långt bort så jag kunde gå och hämta dem, men då hade hunden stressat upp sig totalt och luktade ordentligt stressat när jag kom tillbaka. Han har lätt för att bli orolig om jag lämnar honom en kort stund på ett nytt ställe. 

Veterinärbesöket gick bra annars, bara han fick inspektera vilka instrument som skulle användas och om han fick luta huvudet mot min mage och titta mig ordentligt i ögonen under tiden som det hemska hände. 

Nu var det ju inte så gräsligt egentligen, men öronen är ju så känsliga och att titta i dem med någonting som ska stoppas ner en bit dessutom kan ju få vem som helst att bli tokig. På det stora hela så kände jag mig rätt mallig över att han ändå var så pass samlad som han var, min lilla tuss. Men nu är jag trött, så trött. Det finns inte mer ork än så. Ett litet besök. Tur för mig att jag fixat lunchen igår så att jag bara behövde värma den lite och sjunka ner på stolen och äta. Hungrig är jag ju jämt. 

Foto: Solsippan

Min explosion av kreativitet för någon dag sedan tycks ha stannat upp i takt med att vädret försämrats. Jag ville ta med mig kameran ut och ta riktiga bilder, inte bara med mobilen och jag ville skriva intressanta och långa texter med min témugg rykandes av sitt heta innehåll bredvid mig. Å andra sidan vet jag också att inspiration och kreativitet sällan kommer av sig självt. Det är lättare att bara sätta igång och göra utan att tänka så mycket. 

Det har varit flera dödsfall i den närmsta vänkretsen och familjen under hösten och vintern och föräldrarna skulle gå på en begravning i morgon egentligen. Nu ställer vädret till det en hel del, även om det slutar snöa så är de gamla och oron över väglaget gör det inte så lätt för dem så de har bestämt sig för att stanna hemma. Men hela senhösten och vintern är präglat av sorg och mitt hjärta brister för deras skull. De har dessutom hjälpt mig väldigt mycket sedan jag flyttade hit, men nu finns inte den orken längre, vilket jag absolut förstår. Däremot känns det otroligt jobbigt att inte kunna stötta dem tillbaka. Det skulle ju ha varit jag som skulle ha skjutsat dem och hjälpt dem nu. 

Foto: Solsippan