Börjat tänka mer på kameran

Jag blev så glad när jag kom på ett sätt att kunna ta med mig kameran ut när jag går utan att det ska bli en extra belastning. Det är en systemkamera och på grund av att jag har ständiga smärtor har jag valt bort att ha ett extra batteripack eller för mycket annan utrustning i väskan som jag har med mig, men det är ändå alldeles för mycket och alldeles för krångligt när det väl kommer till kritan så då får den alltid stanna hemma istället. Min hjärna har dessutom varit inställd på antikameratänk ett bra tag nu så det har inte lockat så mycket ändå i och för sig. Men nu kom jag på att jag har en sån där liten, liten ryggsäck som var modernt för många år sedan nu. Det går i princip bara i en plånbok, ett anteckningsblock och lite o.b och sedan är det fullt. Fast nu går min systemkamera i (när jag tömt den på en överraskande stor mängd o.b). Alltså kan jag ta den med mig i tid och otid utan alltför mycket och stora besvär. 

Första dagen var idag. Jag hängde kameran på ryggen och gick ut min vanliga promenad och tänkte att idag skulle det ju kunna fotas hej vilt eftersom det var så fint väder. Oj så fel jag hade. Kullen som jag alltid vilar blicken på när jag går förbi låg i skugga. Det tänker jag aldrig på annars. När jag gick förbi den och tänkte mig en annan vinkel så upptäckte jag att kullen slutade vara kulle i den andra vinkeln och blev en ointressant bit land med några enar på. Bara sådär... Min vanliga runda bjuder även på en spektakulär utsikt ner över sjön eller nere vid sjön så bjuder den på utsikt upp mot kyrkan, men idag bjöd den på gassande skarp sol och inga dramatiska vyer alls. Allt var bara platt och vitt. Härligt att gå i, dödens tråkigt för fotografen. Det blev en halvt oinspirerad bild på broarna över flödet till sjön. Hunden som inte alls är van vid den stora kameran och dessutom var i trotsåldern de lux idag tyckte att jag genast kunde sluta med de där dumheterna och ägna mig åt honom istället. 

Foto: Solsippan

Resultatet blev som ovan. En frustrerad vovve bunden i stolpen alldeles bredvid för att inte mina händer skulle ryckas fram och tillbaka och en frustrerad matte som inte kunde koncentrera sig alls på kameran. Nåja... Vovven blev nöjd så fort allting var som vanligt igen. 

Så många det är som kommer ut nu när vädret är bättre. Jag har vant mig vid att inte möta på folk alls under mina promenader och får plötsligt öva på detsamma när hurtfriska motionärer travar fram i solen. Känns som att jag har blivit en enstöring under vintern. Fast nog är jag också glad över ljuset. Det behövs nu efter all dysterhet som har varit.

Hörde förresten talgoxen för första gången idag. Blev lite förvånad över att det inte varit tidigare, men så har jag ju varit iploppad med lurar i öronen också för det mesta, så jag kanske har missat den. Vad vet jag... 

Litegrann överrumplad fick jag en invit att komma med Vidar och leka hos en kompis. Båda vi två har våra bekymmer med ork och värk och sådär så tidigare har vi inte riktigt orkat med all fart och fläkt det innebär med två busiga hundar, men just idag var de båda två små odågor och behövde få rusa av sig. I närapå en timme for de omkring i snön i kompisens trädgård och viljan fanns där nog fortfarande efter den tiden, men då hade våra tår stelnat till små istappar i skorna så själva ville vi ge upp och komma in i värmen. 

Såklart kom jag inte ihåg att ta med mig kameran till lektillfället. Det hade varit superkul eftersom Vidar är vit och kompisen svart och för en gångs skull syntes mot snön... Men men, någon gång har hjärnan läkt tillräckligt för att komma ihåg sådana där saker.