Stannar kvar

Nope, jag har bestämt mig, tror jag... Just nu tänker jag stanna kvar här med den här bloggen. Jag får helt enkelt förändra det som finns litegrann och engagera mig mer så att jag lär mig hur allt funkar lite bättre. Hur kommer det sig att bilderna jag lägger ut blir så små till exempel? Jag känner mig både gammal och trög när jag mest tycker att allt blir gröt när jag försöker få till något så som jag vill ha det. Nåja, skam den som ger sig. 

Igår tog jag mig i alla fall ut och gick vägen som jag tänkte skulle bli min nya runda. Trots att det är ljust längre numera så kände jag mig lite halvt stressad ändå när jag låste ytterdörren vid kvart över tre. Jag visste ju inte hur långt det skulle bli. 

Foto: Solsippan

Lilla vovven var övertaggad, precis som han brukar när vi går på ett nytt ställe men jag utmanade min rädsla för att han ska springa bort och släppte honom en stund ändå. Det gick bra som väl är och jag börjar känna mig lite bekväm i att jag verkar kunna se när han tycker att det är mer intressant att hitta på annat än att busa med mig. När jag tar bilder får han förstås sitta lugnt bredvid mig. 

Ibland finns där helt plötsligt saker som till synes har legat på samma ställe i år och dagar. Så som den rostiga prylen på bilden här ovanför. Är det en hink? En bildel? Något som hör till en större maskin? 

Vi travade i alla fall vidare och kom ut på en aningens större väg lite längre fram, precis som jag räknat med. Det blev en runda på ungefär fem kilometer. Eller snarare en promenadväg i form av ett lasso. Men ett bra lasso och ytterligare ett ställe att gå på. Där går nog förmodligen inte särskilt många fler än jag heller. De enda två som har hund här ute förutom jag är inte så glada i att ränna runt i skogen eller så långt som jag är.

Foto: Solsippan

Nästa utmaning blir att följa skogsvägen åt andra hållet, uppåt i terrängen. Det kommer kanske att bli läge att ta med sig fika för det känns som att det kan bli hur långt som helst. Eller så ligger det en liten stuga där borta runt kröken. Hoppas att det inte finns en lös hund där också... Det har blivit en sån där klump i magen på mig under våra promenader. De lösa hundarna. Det händer relativt ofta att det kommer rusandes någon vaktig hund som inte alltid nöjer sig med att morra och skälla enbart. Som väl är har det inte påverkat Vidar nämnvärt mycket, inte mer än att han skäller som en galning när de kommer för nära. Det är nog mest jag som blir rädd. Det är jätteläskigt när det kommer hundar rusande sådär. 

Foto: Solsippan