Andas i nuet

Funderar vidare på kaxigheten, men känner att i takt med att månen börjar gå över i avtagande minskar min ilska och frustration. Jag är fortfarande lite förvånad över vad jag gjort. Eller ganska mycket förvånad. Någonstans slits jag nog fortfarande mellan lättnad och sorg. Jag sörjer det som inte blev. Sörjer det jag önskat ha i alla år, försökt att få, försiktigt tassande små steg mot det jag trott varit rätt sätt att försöka på. Mjukt bett om ursäkt för allt som uppfattats som elakheter, förtal eller annat som jag aldrig haft som intention eller ens trott att det kunde bli sådär. Bett om ursäkt för det mesta som jag inte vetat att jag gjort fel. Men det fyller bara på med nytt. Nya händelser, nya fel och nya brister. Till slut går väl en människa sönder? 

Jag vill inte ha mer sådant i mitt liv. Aldrig någonsin mer vill jag slitas itu av någon som anser sig ha rätt att slita mig itu. Inte ens om det är min syster.

Inte ens då.

Inte ens när hon själv är ute på en gungfly som livet slängt ut henne i.  

Jag försökte följa henne en bit på vägen, finnas där och bara vara ett tag, i den mån jag hade energi nog själv. Till och med då spred hon ut sin galla. 

Två nätter efteråt låg jag och grät över allting. Allt som var och allt som kunde varit. Allt som kan bli så fel och den ständiga saknaden i bröstet. 

Hur kan det bli så fel? 

Nu har jag förhoppningsvis stoppat upp för fler sorgsna och vakna nätter. Hettan och ilskan har lagt sig. Det är dags att läka nu. Dags att resa sig upp och älska mig själv för den jag är med alla mina fel och brister. 

Jag har i alla fall försökt.

I alla dessa år har jag försökt. 

Det är jag färdig med nu.

Foto: Solsippan