Hej igen!

När jag var mitt upp i min flytt för ganska så exakt ett år sedan tänkte jag att mitt bloggande skulle ta ny fart. Jag tyckte att jag fylldes av så mycket vackert och skogsdoftande att jag skulle ha kilometervis med text att skriva. Det visade sig inte alls bli så. Jag har däremot gått med lurarna i öronen och lyssnat på kilometervis med böcker istället. Här finns massor av fina promenadvägar och lilla fluff och jag går och går och går. Det ska vara bra för kropp och själ har jag läst någonstans, men det är inte därför vi går. Vi känner för det bara. Det är vackra omgivningar här och vad mer för argument behövs? Jag behöver inte sätta mig i bilen och fara iväg någonstans för att kunna gå en runda, men jag kan göra det om jag vill. Det är klart, jag surar lite över att det är dagsljus så kort tid ännu, även om det faktiskt går att märka skillnad redan. Ibland är det ändå skönt att gå långa, långa promenader mitt i mörkret utan att ens ha pannlampan tänd. Jag behöver inte bekymra mig om att möta någon annan hundägare för de enda jag känner med hund häromkring larvar inte runt lika länge som jag om kvällarna, lika långt eller ens med hälften av entusiasmen. 

Lilla fluff ja, han har blivit lite mer av en stor fluff egentligen. Numera väger han trettionio kilo och är fortfarande lika valpig som för ett år sedan, fast med lite mer egensinnighet. Han är aldrig tjurig eller ens dum, men mitt i all leksugenhet har han utvecklat stora öronproppar och en total ignorans mot tillsägelser. Åtminstone när vi är på promenad. Somliga kallar det för slyngelperioden och jag är benägen att hålla med. Superslyngel! Fast de gånger han överraskande nog har både känsel och hörsel skriker han i högan sky när man råkar peta på honom, så jag får förklara för folk som eventuellt hör honom att jag inte alls pryglar honom eller tänker mörda honom, som han själv är övertygad om, utan att jag mest bara petat på honom. Eller i alla fall inte tillåter att han kastar sig hejdlöst i kopplet och närapå sliter av mig armen. 

Nåja, förhoppningsvis blir det väl hund av honom också så småningom. Han är ett och ett halvt år nu, så ännu har jag hoppet kvar. 

Vad har mer hänt? Jo, jag har fått en jättefin vän, med en lika stor slyngel till hund, även om han storleksmässigt är mycket mindre än min. Hon är nog det snällaste och mest omtänksamma jag träffat i mitt liv. Häromdagen, när det varit så ruskigt kallt några dagar i rad (-20) kom hon med ett konvektorelement i högsta hugg och räddade mig från mina fjorton grader i hallen och knappa sjutton i resten av lägenheten. Det är lite speciellt att bo såhär ovanpå en kyrka och när kölden slår till känns det extra märkligt. Jag har ingen riktig hyresvärd att ringa och klaga till och jag vill ju inte direkt vara till besvär så det är inte helt lätt att veta hur jag ska göra. Värmen går nog inte att styra så att jag kan få ut mer värme på mina element än vad det blir i resten av huset, och jag kan förstå att det inte går att hålla så varmt i resten av huset enkom för min skull. Men som väl är så har vädret vänt till plusgrader igen, så nu är det inte någon som huttrar här längre. Lilla fluff tycker nog allt att det till och med är lite för varmt. 

Min lilla kisse blev väldigt sjuk i mitten av oktober och det tog drygt fyra veckor innan jag kunde andas ut och våga tro på att han skulle överleva. Ingen vet exakt vad som utlöste det hela men han fick en inflammation i urinblåsan, vilket den första veterinären jag pratade med inte upptäckte. Hon trodde att det var stenar i urinblåsan och rekommenderade mig att ta bort katten på studs. Jag fick en otrolig chock och bad om en second opinion. I efterhand förstår jag inte hur jag klarade av att tänka ut någonting sådant för jag hade fullt upp med att inte hicka av gråt mest hela tiden, men jag är glad att jag fick det. Katten lades in på en annan klinik och repade sig någorlunda. Därefter fick han förstås en urinvägsinfektion till följd av katetern han hade eftersom han inte kunde kissa själv. Ytterligare turer in till veterinären och återigen hängde hans liv i en tråd då det inte gick att få i honom antibiotikan. Den fjärde veterinären i ordningen hade dock bättre koll på läget och gav honom en antibiotika som han faktiskt åt. 

Nu lever kisse livets glada dagar och älskar det nya fodret han fått. Han är tydligt smärtfri och har till och med börjat leka mer och känns betydligt mer tillfreds med livet. 

Själv upptäckte jag den otroligt jobbiga känslan av att veta att man plötsligt en dag kommer att stå inför det obevekliga. Att behöva ta bort sitt älskade djur. Inte ens nu kan jag skriva om det utan att ögonen fylls med tårar. Jag trodde inte att jag skulle klara av att förlora den där katten. Han har funnits där för mig i nio år, genom panikattacker, genom skräcken och sömnlösa nätter har han suttit eller legat bredvid mig och tålmodigt bara funnits där för mig. Visst har vi haft våra dispyter, särskilt när han var en liten spoling och trodde att han var kungen över allt, men en så kärleksfull katt visste jag inte att det fanns. Nu är han så erfaren att han vet att världen inte går under om jag är borta ett par dagar, men han kommer fortfarande och möter mig vid dörren när jag kommer hem. Även om jag bara varit borta en timma. Även om han själv är ute på äventyr i det vilda så tar han en paus, välkomnar mig hem och springer sedan iväg igen. Fast nu när det är blött och mörkt ute slappar han helst på ryggstödet på soffan förstås. 

Oj, det blev långt det här och ännu finns det så mycket mer att berätta. Fast nu ska jag nog ta tillvara på de sista ljusstråken därute och gå ännu en promenad med min lilla fluff. 

Foto: Solsippan

Foto: Solsippan