Att bli hemmablind

När jag flyttade hit visste jag att jag förr eller senare skulle komma att tröttna på promenadvägarna här omkring, ungefär samtidigt som jag glömt bort Skånes fyrkantiga vägar kring oändliga åkrar och den eviga blåsten. Det tog ungefär tills nu. Jag har med lätthet fem olika rundor av varierande längd att gå med startpunkt från ytterdörren. De är alla typiskt svintråkiga för tillfället. Inte en enda av dem ger mig rysningar av sin skönhet så som för bara ett litet tag sedan. Jag har gått och blivit hemmablind. Till slut hände det. Fast när jag tänker tillbaka på de ynkliga rundor jag lyckades skrapa ihop i Skåne så skäms jag. Idag klev jag helt sonika av vägen, som för övrigt fortfarande är täckt av isbark trots flera dagars plusgrader, och travade på ut i lingonriset. Det var ett tag sedan nu, men bara möjligheten att kunna göra så är en lycka i sig. Visst är jag begränsad, här dräller av mossar och sumpmark, men i Skåne hade jag inte kunnat göra så. Där kanske man kan gena lite över en åkerlapp där ingenting odlas för tillfället, men nej... 

Idag sjönk jag ner i mossan invid en gran och lyssnade på vinden i träden, ljudet från vingarna på korparna som flög förbi och hackspetten som letade mat ovanför mig. Detsamma gjorde Vidar, om än lite mindre tålmodigt, innan vi undersökte den nya delen av skogen. Vilken lyx. Jag går samma väg flera gånger i veckan, men 20 meter åt sidan finns en helt ny värld. Där finns upptäckarglädjen åt oss båda och när skymningen kom var det egentligen ingen av oss som ville vända ut på vägen igen. Den lilla promenaden som jag haft i tankarna blev till två timmars utevistelse. Det var inte alls så fint väder som igår, men det gjorde gott för själen.

Idag ska jag lämna in bilen på service så jag gissar att det är därför jag vaknade vid halv tre. Det gäller att vara redo, tydligen... Nu är klockan tio över fem och jag har ställt larmet på sex så att somna om nu känns som en utopi.

Egentligen snurrar tankarna kring blodsband och vad det är som egentligen binder oss samman. Vad är det som gör en familj till sin familj? Vad binder oss samman? När svek efter svek och de hårdaste orden kommer från dem som ska stå en närmast och vara skölden mot den kalla omvärlden, vad är blodsbanden då värda? Är de värda någonting alls? 

Förvirrande och tomt blir universum ibland. 

Foto: Solsippan