En annan dag kanske, kommer jag på nåt fint att skriva. Fina små ord med guldskimmerstänk och glödande kanter. En sprakande solsippa full med livliga berättelser om egentligen ingenting, men som bara känns riktigt bra. Just nu behöver den här lilla solsippan lite gödning, sol och lagom med vatten.
Just idag är det bara fullt av gamla minnesbilder av en liten, liten flicka som skrek och grät av smärta men som ändå gjorde som mamma befallde. En flicka som bet hårt om skriken med sina små mjölktänder för att slippa ännu mer av det onda, men som inte kunde göra någonting åt tårarna som rann medan hon tålmodigt väntade på att smärtan skulle gå över. För det visste hon att den skulle göra så småningom. Så liten men ändå så bekant med smärtan.
En annan dag kommer jag på små guldskimrande ord. Då ska jag skriva. Inte nu.
Sådana inlägg är guldskimrande på sitt sätt, som i GULD-VÄRDEFULLT-VIKTIGA, därför att de ger röst och ord åt alla de barn som har det just så, och som inte kan sätta ord på det själva...
SvaraRaderaMmm, du kanske har rätt i det. Jag blir bara väldigt förlamad när det kommer över mig. Det är också väldigt svårt att tala om det i verkliga livet. Väldigt svårt. Jag älskar min mamma, har alltid gjort, och så länge hon lever kommer jag inte kunna prata öppet om vad hon gjort eftersom jag skruvat nog vill ha henne kvar i mitt liv.
RaderaVisst är livet märkligt ibland?