Äntligen är helgen över!

Det har varit en såndär bergochdalbane-helg igen. Jag har träffat människor som jag tycker om och andra människor som jag inte alls tycker om och alla känslor har svallat som ett stormigt hav. Precis som vanligt. När jag gick på gymnasiet vann jag en poesitävling med en dikt om alla mina känslor. Jag var trött på dem redan då.

Igår eftermiddag var jag ute och red tillsammans med två andra och pållen jag satt på är inte så van vid att vara ute så han spratt för minsta lilla löv som rörde sig i vinden. Fastän att han är i ganska dålig kondition så var jag mera svett än han när turen var över, man får jobba hårt på att få en sprattlig häst att lyssna på ens hjälper. När vi väl suttit av upptäckte han dessvärre en hästätade alien i buskaget bakom oss och for iväg som en pil med mig tappert kämpandes de första sekunderna hängandes i tyglarna. Det var förstås mer än lönlöst och han galopperade rakt ut på en åker full med finfint gräs, som han stoppade mulen i nästan samtidigt som han sprang. Knäpphäst.

Jag beskrev händelsen senare på kvällen för min sambo och en kompis, som var på besök. Kompisen J flinade brett och sa "där kom terriern fram igen" och kunde plötsligt referera till massor med händelser där jag är som en terrier, jag ger aldrig upp oavsett om det nu råkar vara en 500-kilos häst som är ohanterlig eller något annat fullständigt livsfarligt projekt. Det ska gå, det ska gå! är visst mitt ständiga motto insåg jag halvt förvånat.

Det händer att folk jag knappt känner säger till mig att jag kommer att gå långt. Jag måste erkänna att jag blir lite nervös när jag hör det, som att de ställer något slags orimligt krav på att jag ska bli någonting jag alls inte vill. Politiker kanske. Eller stormrik. Stormrika människor måste bo i flotta villor på fräsiga ställen i heta städer. Det vill jag verkligen inte. Men det som förvånar mig mest är att de säger det där till mig alls. Kanske är det för att de ser terriern i mig. Jag som alltid trott att jag är mer som en golden retriever som bara är skitglad över att någon kastar en leksak som jag får springa och hämta gång på gång. Så fel man kan ha om sig själv.

Samtidigt som jag skrev det där hör jag ekot av en psykologs röst för tre år sedan. Han sa att jag är fruktansvärt lojal mot dem jag älskar, lojal ända in i döden om jag så måste. Det är kanske dags att jag ställer upp lika mycket för mig själv som jag alltid gjort för andra?

Tänk att en liten rädd pålle kan sätta igång så många tankar på förändring. Det kanske är dags för mig att börja göra det jag vill. Tur att helgen är över så att jag slipper få fler uppvaknanden. Det räcker för den här gången.