I helgen var min föräldrar och hälsade på. De har köpt ny bil och tyckte att det var fantastiskt roligt att åka 25 mil, bara sådär. Fast de är gamla nu, det märks. Över 70 båda två.
Sambon slet som ett djur för att flytta på jordhögen, som har legat som ett litet berg på gräsmattan sedan vi dränerade i höstas. Vi hann att göra i ordning så pass mycket att det är dags att så gräs på baksidan. Uteplatsen är lagd och kökslandet är nästan klart för vidare plantering. Läste i min trädgårdsbok i efterhand att det kan vara riktigt klurigt att få dill att trivas, så med tanke på min oerfarenhet kommer jag bli överraskad om det blir någonting alls.
Jag har planterat min första ros! En klätterros, som jag tänkt ut att det skulle bli en New Dawn. Det blev inte alls en New Dawn, utan en annan, som ska blomma hela fina sommaren med blommor som är snarlika New Dawn men med starkare doft. Såklart har jag glömt namnet på den. Men det är den finaste lilla rosknodd jag sett!
Det är så mycket kvar som ska återställas att jag blir smått modstulen ibland. Så mycket grus och sand och sten. Jag ville aldrig mer dränera kring ett hus, men det tog bara tre år så hade jag varit med om det igen. Om man kan låta bli, så rekommenderar jag det. Låt bli. För själens skull. Det gör ont i den att vända omkring på så stora massor, att så brutalt ta bort levande växter och köra omkring med stora maskiner. Då såg det så här hemskt ut:
Foto: Solsippan
Foto: Solsippan
Jag har ingen Fotoshop att redigera bilder med, så bilderna är som de är.
Nu är det inte lika hemskt. Plantskolorna här i närheten har dessutom massor med vackra växter, som jag mycket gärna skulle plocka med mig hem. Så fort jag bara bäddat fint för dem. Snart, snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar