Jag har upptäckt en helt ny grej. För mig är det ganska spännande eftersom jag inte känt av det på två år.
Jag blir stressad.
Jo, det är en motsägelse i sig eftersom jag varit stressad över en människas förmåga när det gäller allt gammalt, men vardagliga saker har gått mig helt förbi. Men nu på morgonen insåg jag att jag stod och planerade för hur resten av veckan ska se ut. Det är lätt stressande eftersom jag fortfarande har väldigt svårt att komma ihåg vad jag planerar och tidsuppfattningen har för länge sedan kapitulerat och uppgivet lagt sig i ett hörn någonstans.
I morgon måste (måste har heller inte ingått i mitt vokabulär på riktigt länge) jag köpa nytt té och två gästtäcken och på fredag måste jag städa hela huset eftersom mina föräldrar kommer och jag inte vill skämmas.
De här små måstena och den lilla stressen som hände känns på det hela rätt så positivt.
För några veckor sedan när jag hängde uppgivet över skrivbordet på jobbet, kved över min alzheimer light och tacksamt ylade; vad skulle jag göra utan er?! till mina kollegor eftersom de är mina extraminnen fick jag som svar: Du är så söt så du kommer undan med allt!
Gissa om jag blev alldeles varm inombords. De är så rasande fina, mina kollegor och jag är så glad att de har tålamod med mig.
Nu ska jag stressa iväg och hälsa på en av dem innan det är dags att jobba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar