När jag får upp hastigheten ibland, börjar känna att jag orkar mer som jag orkade förut innan det stora svarta kom och åt upp mig, blir jag ofta lite för ivrig. Som väl är finns det många fina människor omkring mig, som tar tag i mig och ber mig stanna upp. Igår var en sådan dag. Jag märkte själv att ilskan kröp fram, trött gick jag i korridoren på jobbet och ville inte alls le eller muntra upp. Plötsligt kändes det som att världen är full av gråa människor som jag inte vill ha nära mig och en besviken tår vällde fram.
När jag kom hem ringde jag en nyfunnen vän, trodde att det skulle bli ett jobbigt samtal då jag visste att hon hade tråkiga nyheter. Det visade sig att det istället kan bli en öppning till någonting som kan komma att bygga vår vänskap ännu starkare och oro byttes till glädje. Så fint det kändes!
Natten kom, men sömnen varade inte så länge som jag hoppades. Gick upp och åt frukost med en spinnande kissekatt på magen. Somnade sedan i soffan och inser nu att jag måste blivit påskinspirerad ut i fingerspetsarna då jag drömde att jag och flera andra skulle prova ut varsin kvast att flyga med. När jag hittat min for jag ut genom fönstret och bort till en tjärn mitt i skogen. Svävade där i stillheten och var så trygg och nöjd att jag somnade, hängandes på kvasten. När jag vaknade stod kissekatten på stranden och väntade på mig. Kissekatten i panterstorlek. När vi gick in i skogen tillsammans kände jag att jag hittat hem.
Jag tror att jag ska åka och hälsa på ett träd idag och lyssna på min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar