Emellanåt blir jag trött på gamla slitna uttryck. I eftermiddags hörde jag ett av dem som jag ältat fram och tillbaka i en halv evighet; Du träffar de personer som du behöver träffa.
Oftast brukar andra säga de där orden i samband med att man brottas med en otroligt jobbig person och man försöker finna meningen i det hela.
Idag kunde jag inte låta bli att fråga vad det var för nyttigt för mig att träffa min före detta, eftersom jag har så rackarns svårt att förklara för mig själv vad som möjligen kunde vara positivt med det.
"Du behövde lära dig att sätta gränser" blev svaret.
Med tanke på att jag spenderade tolv år tillsammans med O så måste jag vara en ovanligt trög person, tänkte jag med lite småfnissig svart humor, men hann inte säga det högt förrän vi blev avbrutna.
Jag tycker mycket om kollegan jag pratade med, men just den där ödesmättnaden som finns i orden "du träffar dem som du behöver träffa" känns alldeles för tunga för att jag vill packa med dem i min ryggsäck. Om jag enbart tänker positivt så har jag träffat människor i precis rätt tidpunkt för att jag skulle överleva. De vackraste av människor, som funnits för mig, många gånger helt omedvetna om vilka avtryck de gjort. Men om jag ska tänka att de andra, mörka människorna, varit en nödvändighet i mitt liv, snuddar jag på gränsen till galenskap.
Är det bara tanklöshet som får folk att säga de där orden eller är det något slags halvfilosofisk fundering det ger uttryck för? När börjar nödvändigheten att träffa människor och vad i så fall är det man ska uppnå? Eller är jag bara alldeles för analyserande nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar