Det finns en gammal herrgård en bit utanför samhället där jag växte upp. Den har en vacker askallé, som leder fram till gårdsplanen mellan de båda flyglarna. Atmosfären där är fantastisk, naturen är så betagande att man tappar andan och fastän att det fortfarande är liv och rörelse där varje dag känns det nästan som att tiden stått stilla sedan 1700-talet. Mörka höstkvällar kan jag nästan svära på att jag hör hovklapper på vägen och man väntar på att få skymta en lyktas sken från det gamla stallet, som numera är sommarstall.
En natt satt jag med mina kollegor och pratade om den gamla herrgården och min känsla av att det finns mer där än vad man först tror. Två av dem bekräftade genast att jag hade rätt. De blev en aning bleka när de började berätta, de åkte ju faktiskt dit varje natt i tjänsten. Det de berättade ökade mitt intresse och vi bestämde att nästkommande natt skulle jag få följa med. Detta ville jag ju inte missa!
Det var en fantastisk natt, fullmånen hängde tungt över huvudbyggnaden och askalléns kala grenar nästan gnistrade i ljuset. Det var svårt att låta bli att rysa av lycka. Jag gick de tre trappstegen upp och fram till den tre meter höga ekdörren, som lätt och smidigt svängde upp. Därinne syntes tydligt den starka anknytningen till hästarna. Överallt på väggarna hängde vagnslyktor, bett, träns och seldon. Allt var smakfullt placerat och ömt vårdat, inga spindelväv här inte! Luften var krispig och fylld av en angenäm doft av läder. Mina kollegor gick genast en trappa upp och jag stod kvar innanför dörren en stund för att vänja ögonen vid dunklet. Tog sedan några trevande steg inåt rummet där det fanns en soffgrupp och en öppen spis. Tänkte att det faktiskt skulle räcka med att sitta ner en stund och bara finnas. Här fanns så mycket att titta på att det räckte både länge och väl. Men så kände jag plötsligt en stark dragning in i en ännu mörkare korridor, inte helt rak och jag fick känna mig fram med fingerspetsarna längs med väggen för att inte gå fel. Stannade på tröskeln in till nästa rum, som jag i skumrasket kunde ana mig till var köket. Jag drog mig snabbt till minnes att mina kollegor berättat att det hände att porslinet flyttade sig av sig självt. Mitt framför näsan på folk!
Man öppnar inte skåpen hemma hos andra bara sådär, men jag kunde inte låta bli att se längtansfullt däråt en stund, tänk att få se detta med egna ögon! Porslin som flyttas runt av sig självt... Men så drog det i mig igen. Det föll in en strimma av ljus i köket från en lampa i ett rum på andra sidan. Dit ville jag gå. Sakta, sakta tassade jag fram över det främmande golvet och var sånär framme vid tröskeln till det nya rummet när jag hörde någon andas. Lugnt och regelbundet. Det var som andetagen hos alla dem jag smugit in hos i mitt arbete för att bara lyssna på, sovande andetag. Förbryllad stannade jag upp och funderade, det skulle inte finnas någon mer i hela det stora huset förutom den personen som mina kollegor skulle besöka. Vem kunde det då vara som låg och sov med nattlampan tänd i rummet innanför köket? Jag tog ett steg till, sträckte ut handen mot dörrposten och insåg i samma ögonblick att de väsande andetagen ökade i styrka, kom närmare och inte alls tillhörde någon som sov. Det var någon som var väldigt irriterad över min närvaro och plötsligt kände jag tydligt ett fast tryck över mitt ansikte. Någon sköt mig därifrån med tankekraft och jag vågade inte ens kika in i rummet av rädsla för vad jag skulle se därinne.
Så snabbt jag kunde i mörkret vände jag mig om och gick tillbaka över köksgolvet, slog i smalbenet i något jag inte kunde se, och fortsatte ut i det stora rummet med den öppna spisen. Mina kollegor var redan där och nästan rusade ut när jag sa att jag mött någon därinne. Ute på trappen önskade jag att de inte haft så bråttom, jag kanske kunde fått gå in igen och se om jag kunde våga stanna kvar och träffa den som fanns i rummet? Men nej, närmast idiotförklarad stoppade de in mig i bilen och körde därifrån. Så dum får man inte vara att man ska prata med spöken. De förklarade för mig sedan, att han som bodde i huset berättat att han brukade "tale med de döde", de måste vara med och bestämma, och det var främst köksan som brukade vara aktiv. Hon som hade rummet innanför köket.
Det har nu gått flera år sedan jag var där och jag har bytt jobb ett par gånger också, men när jag tänker på den där natten blir jag fortfarande lite pirrig. Vilken fantastisk upplevelse och tänk vad tydligt det kändes! Det här var inte ett ställe där någon upplevt någonting för länge sedan, i det här huset fanns det åtminstone en stark närvaro och jag hade gärna stiftat lite närmare bekantskap både med henne och mannen som bodde där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar