Kroppen säger ifrån

Konstaterar ännu en gång att jag vill lite mer än vad jag egentligen orkar med. Hela förra veckan var jag igång och gjorde saker i ett för mig högt tempo. Jag borde veta när jag glömmer vart jag ställt bilen att jag måste dra ner på det där tempot. Dessvärre har jag lätt att ignorera de där varningssignalerna. Min kropp har utvecklat diverse knep för att överlista mig och igår tog den i så att jag nästan sprack. Det stavas VÄRK och jag blir alltid lätt fascinerad över dess totala och oinskränkta makt. Jag blir totalt handlingsförlamad.

Somliga kallar symtomen jag har (de är fler än de ovan nämnda) för utmattningsdepression eller utbrändhet. Jag tycker att båda de där orden är alldeles för tråkiga och använder hellre en hel del andra omskrivningar. Tyvärr är det faktiskt utbrändheten som är det som är det mest uppenbara hos mig. Min PTSD klarar jag för det mesta att dölja när jag umgås med folk. Men att jag glömmer, inte hänger med i konversationer och beter mig allmänt förvirrat är desto svårare att skyla över. Då är humor en befrielse. Jag är inte dum i huvudet, bara väldigt mycket som Doris i Hitta Nemo emellanåt. 

Idag tänker jag inte engagera mig i någonting. Bara äta kakor och dricka té. Det blir bra.

 

Bild lånad från: http://shapemeup.se/wp-content/uploads/2012/03/te.jpg

 

Orättvist

Men vid flera tillfällen tänkte jag för mig själv att om jag någon gång skulle få frågan av en misshandlad kvinna om hon skulle fly, då skulle jag nog bara svara: ”Nej, döda honom i stället, för om du flyr kommer du bara att bli sviken och ännu mer ensam! Polisen kommer att vända dig ryggen, socialtjänsten kommer bara motvilligt att hjälpa dig med pengar, du kommer att leva i ständig skräck för att bli uppspårad, och dina mardrömmar kommer aldrig att sluta plåga dig utan troget komma på besök varje natt. Och skulle du någon gång återvända så är ditt liv ändå förstört, för du blir tungt skuldsatt och alla rycker bara på axlarna och struntar i dig. Din tyrann till man får bara ett kort fängelsestraff med permissioner efter någon vecka. Han behöver inte fly. Han har turen att ändå få stanna innanför murarna så länge att han hinner träna, sola, studera och träffa nya, intressanta vänner. Han kommer också att ha tid att få sina tänder lagade gratis hos fängelsets tandläkare. Sedan släpps han efter att ha avtjänat bara en tredjedel av straffet, och när han nu har avtjänat sitt straff så ska han ju naturligtvis få möjligheten att komma tillbaka in i samhället med hjälp av en bostad som man ordnar åt honom och diverse bidrag. Där har du den så kallade rättvisan. Så känn dig för allt i världen inte frestad att skuta skallen av honom i stället, även om du då i och för sig skulle få en mildare behandling än den du får om du flyr – och dessutom gratis tandvård…”

ur Magdalena Graafs bok Det ska bli ett sant nöje att döda dig

När jag var mitt uppe i allt (man kan inte på något sätt säga att jag var lika illa utsatt som Magdalena) hade jag många gånger tankarna kring att leva med skyddad identitet med allt vad det innebär. När jag så läste den här texten insåg jag att jag aldrig hade klarat det. I Sverige, på 2000-talet anklagar man fortfarande kvinnor för att vara klena som inte klarar att lämna ett destruktivt förhållande. Man fnyser åt dem och säger att hon kanske på något sätt tycker om att ha det så. Betraktar dem som lite jobbiga och udda. Handen på hjärtat, skulle du orka leva på ett sådant sätt? När myndigheter vänder dig ryggen och din familj som förhoppningsvis vill hjälpa dig inte kan för de vet inte vart du finns? Utan sina nära och kära är man inte särskilt stor på jorden, men det skydd kvinnor kan få är sådana som eldsjälar ställer upp med ideellt. Ideellt!! Det finns massor med utrymme att ta hand om våra kriminella, men de som är skyddslösa får klara sig själva. Jag kan inte riktigt greppa detta utan att storkna av ilska.

 

Vassa klor

Har fräst lite extra på jobbet i några dagar, kämpat i motvind och gjort mig obekväm både här och där. Inte konstigt att jag har huvudvärk ikväll. Men jag återupptäckte en sak hos mig själv; jag jobbar vansinnigt hårt när det gäller orättvisor. Måste jag klösa och fräsa även mot dem som står över mig för en annan människas skull så gör jag det. Ingenting retar upp mig så som när svagare personer sopas under mattan för att dölja sin egen inkompetens eller av ren lathet. Då vaknar vildkattan i mig. Det känns så klart skönt att min närmaste chef stöttar mig och flera av mina arbetskamrater har fått lyssna när jag stönat över allt dumt jag hört de här dagarna. De är säkert också glada att jag är ledig i morgon...hehe.

 

Vardagsglädje

Vänner är lite som att borra ner näsan i en mjuk kattpäls och höra spinnandet i varje andetag. Det värmer så gott. 

Vi hade en vän på besök igår och jag skrattade och skrattade så jag nästan kiknade i flera timmar. 

Ett plus till är att han är allergisk mot katter, så hemmet blir i princip sanerat inför hans besök. Himlans bra.

Nu ska jag bara hålla tummarna för att hans pinfärska förhållande håller i sig och blir bra. Önskar dem all lycka!


 

Ingenting

Tror att jag har så många tankar att de har stockat sig någonstans på vägen och inte hittar ut. Jag, som alltid brukar kunna sätta ord på allt sitter mest i soffhörnet och stirrar. Jag behöver någon som trycker på Ctrl+Alt+Del åt mig.

Förvirrad

Ofta läser jag andras bloggar och drar en avundsjuk suck över att alla verkar vara på väg någonstans, har sett någonting intressant eller upplever något alldeles underbart sådär mitt i vardagen. Jo, ibland är det lite ångestladdat med sjuka husdjur, borttappade barn och väder som sätter käppar i hjulen, men på det stora hela så förmedlas det en känsla av livsglädje och fightingkänsla.

Själv står jag still. Jag har kämpat så länge för att bygga upp skalet kring det som ska bli min vardag att jag glömt att fylla på det som är inuti. Min chef frågade mig förra veckan om det var så att jag var intresserad av att gå upp till 100 procent igen och en fadd smak spred sig i munnen på mig. De tror att jag mår bra nu. 

Jo, jag skrattar nästan mer än någon av mina kollegor gör på jobbet, engagerar mig, åker på konferenser, går interna utbildningar och månar om att andra ska må bra. Det gör jag för att jag minns att det var sådan jag var förut, innan jag brakade ihop till en liten vissen solsippa, innan jag slet upp rötterna och tog mig bort från allt sammanhang. Men jag är så tom inombords. Det är svårt att vara så öm och trasig och låtsas som att man inte är det. Svårt att veta hur mycket andra ändå förstår och ser och vad de orkar med. 

Det känns lite som att jag byggde huset utan att först göra grunden, fastän att det är det jag strävat efter att göra. Ville göra allting rätt för att slippa falla ner i den där avgrunden igen.

Ja, jag vet, man kan inte gå framåt utan att snubbla ibland. Det gör bara ont att skrapa upp knäna.

Foto: Solsippan

 

 

 

Vardagstankar

Första skoldagen verkar det vara idag. Bussar som slussar barn och föräldrar som stressigt bryter hastighetsgränsen på 30 km med råge och lite till på gatan utanför. Nu är allt som vanligt igen. Regnet föste in kissekatten från hans morgonpromenad och han gick surt omkring och jamade i tron att jag skulle ta bort det blöta åt honom innan han gav upp och uträttade sina behov i lådan istället. Jag kan inte låta bli att fnissa lite åt hans övertro på att jag kan göra allting för honom.

För ett litet tag sedan fick jag massage. Det var ganska intensivt då han rekommenderade att jag skulle ha fem gånger med täta intervaller. Jag kan inte annat än vara tacksam eftersom det löste upp väldigt mycket i mina skuldror och jag vaknar inte längre på nätterna av smärtor. Men det triggade även igång smärtor i lederna, mer än vanligt och inte ens mina starkaste smärtlindrande tabletter hjälpte. Det värsta har förstås släppt, men då sommaren i vanliga fall är min lindrigaste period dunkar hjärtat lite extra hårt när jag tänker på hösten. Efter att ha luskat lite efter tips från vikarierande kollegor kom någon på att antiinflammatorisk mat och dryck kanske skulle funka. Rawfood, sa hon också. Vadå, frågade jag, menar du rivna morötter då eller?

Det visar sig att rawfood är rivna morötter och grönsaker i största allmänhet. Så nu ska jag bli vegetarian ett tag, en rå vegetarian. Jag ska bara visualisera det först, inga fler blodiga biffar, mängder av pasta och mjukt saftigt bröd. Mja, jag undrar om jag klarar det egentligen. Jag kanske ska mjukstarta med att pilla in några saftiga smoothies på färska bär. Tanken att äta mer lockar definitivt bättre än att välja bort. Fast de säger att man ska få mer energi av att äta grönsaker. Det är ju förstås inte fel. 

Åååh, vad jag är ambivalent!! 

Under tiden som jag är ambivalent har jag börjat läsa Magdalena Graafs bok, Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Det är en självbiografisk bok som verkar ge en helt annan bild av Magdalena än den jag har av henne. Ska bli spännande att läsa den.


Med min ledvärk är jag i alla fall glad att jag inte bor så här, även att det är sagolikt vackert under sommaren.

Foto: Solsippan

En av salarna på Glimmingehus.

Hembygdsnostalgi

Jag måste bara få visa en liten, liten del av naturen som finns där jag vuxit upp. Det kommer säkert fler bilder allteftersom jag har redigerat dem. Min kärlek för naturen går nog aldrig ur mig.

Foto: Solsippan

Foto: Solsippan

 

När jag var liten tänkte jag alltid att Näcken satt på den där stenen och spelade så vackert om kvällarna. Det känns fortfarande som en trevlig tanke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Längtans hästar

Jag längtar så att det spränger i hjärtat. Det värker i bröstkorgen på mig så att jag baxnar av tyngden. Mycket vill ha mera, fnyser säkert somliga, som tycker att man ska vara nöjd med det man har. Jag är inte nöjd. Jag har mycket, men jag vill ha mer. Jag vill uppfylla mina barndoms fantasier om en egen häst. 

För fyra veckor sedan sjönk jag ihop i soffan i personalrummet efter några synnerligen påfrestande första timmar och sa spontant till en arbetskamrat: Vet du vad jag egentligen vill göra? Om jag får drömma?

Lite halvt förvånat slet han blicken från datorn och jag fick den vanliga känslan av att han skulle säga som de flesta andra att jag ju redan är högskoleutbildad och jobbar med det jag är utbildad till. Det hände inte. Så när jag började berätta att jag egentligen vill bo på en gård med stall och ha hästar inhyrda där för rehabilitering och eller vila, ungefär som ett hästhotell, svarade han med följdfrågor, nickade lite, funderade en stund och sa sedan; men det är ju möjligt. 

Jag är van vid att folk ler lite, tycker att jag är galen och fortsätter sedan med det de höll på med, så jag blev lite bragd ur fattningen. Resten av arbetskvällen gick jag och tänkte på vad han sagt. Hela min semester gick jag och tänkte på vad han hade sagt. 

Det är möjligt.

Det hela späddes på av att jag fick ett erbjudande om att köpa en häst som jag ridit ett tag nu. Med en häst har jag större möjlighet att gå utbildningar i hästhantering, praktisera nya kunskaper och lära mig allt jag kan komma över. Jag har bara inte den ekonomiska möjligheten just nu. Inköpspriset är inte högt, men de nödvändiga rullande utgifterna är för stora. Jag vet det. Det är bara det att det värker i bröstet av vetskapen att jag måste ta farväl av den lilla hästen i början av september. Han, som skulle kunnat bli min första häst. 

Jo, det är en sak till. Min sambo är inte förtjust i tanken. Inte alls faktiskt.

Solsippan till häst i skotska högländerna.

Foto: Solsippans sambo

 

Sensommarrassel

I slutet av juli ändrar vinden ljudet i trädens kronor. Från att ha varit varmt, mjukt och böljande blir det mer torrt och rassligt. Några dagar senare börjar björkarna ruska av sig sina frön i små virvlande danser. Här, där jag bor nu är långt söderut i Sverige och det finns inte så mycket björk, men jag har märkt att även bokarnas kronor börjar sjunga om sensommar. I ett par dagar förra veckan har vinden varit ganska hård och nyfiket lyft locket på brevlådan flera gånger innan den sveper vidare neråt gatan och sliter ett par extra gånger i träden på vägen bort. Då kryper jag helst inomhus med en god bok i soffan. Det har dock inte blivit så mycket inomhus i ett par veckor, och inte mycket bok heller. Vi har haft semester och första tiden var det fint väder och dagarna ägnades åt att sila sand mellan tårna och svalka sig i havet. När vädret började bli sämre ägnade vi oss åt trädgården igen. Det finns fortfarande massor kvar att återställa och mycket mer grävande att göra. Fast vi börjar ana slutet på det hela, äntligen. Det är bara trappen upp till ytterdörren som ska på plats och en ny gräsmatta, ca 16 kvm kvar att så. Förutom lite fler plattor som ska läggas framför ytterdörren. Sedan blir det nog mindre sand inomhus. Ska bli gudomligt skönt.

För två veckor sedan var vi på en liten roadtrip. En miniliten, med bara en övernattning på ett bed & breakfast mitt i Skillinge. Då hade vi hunnit med att besöka Smygehuk och en u-sväng på parkeringen vid Ales stenar. Det var så mycket folk att vi resonerade som så att stenarna nog finns kvar tills i vår då det kanske kan vara dags för en tur igen. Dock stannade vi till en stund på Glimmingehus och såg oss omkring. Det var svårt att inte ryckas med av atmosfären och börja fantisera om hur människorna hade det där när det byggdes på 1500-talet. Jag menar, titta bara på trappen innanför ytterdörren:

Foto: Solsippan

Tänk bara alla fötter som trampat uppför dessa steg. Gästande, resande, arbetande och adelsfolk. Stegen är höga, folket var smått. Att gå uppför och uppför i långa klänningar och kanske ett barn vid handen krävde säkert sin kvinna. Glimmingehus byggdes tydligen för att både verka som försvarsbyggnad och bostad. Jag är glad att ha fått inspiration att åka dit av den fantastiska Lotta i hennes blogg  Min plats i solen. Spana gärna in hennes bilder!!

Den här morgonen har varit ljuvligt vindstilla och om inspirationen hänger kvar från mina tidiga planer så kommer kanske en och annan bild från mina barndomstrakter höljda i dimma i nästa inlägg.

Hoppas du har en fin sensommardag!