lördag 6 juni 2015

Borta på perrongen

Någonstans, jag minns inte var, mellan tåget och bussen (eller var det tvärt om?) satt jag helt ensam och funderade över livet. Det jag lämnat och det jag hade framför mig. Stationen var stor, för att vara mitt ute i ingenstans. Den ljusa försommargrönskan höll sig tuktat utanför det gråa betong- och asfaltsområdet. Jag var inkapslad, fångad i ett ingenting där allting hade tagit en helt ny vändning. Det var tolv år senare och den enda som höll andan var jag.

Där kom någon över betongplanen, knatandes långsamt och målinriktat, men gången avslöjade ändå att det förmodligen inte bara var en annan resenär. Det var inte plattformen som intresserade henne, det var jag. 

Osynligheten jag nyss upplevt föll av mig. Jag spände mig inför mötet. Där var ju så många tankar som inte fick plats så hur skulle ännu en människas tankar rymmas därinne?

Ända sedan jag varit liten har folk stannat och pratat med mig på stationer. Eller i parker, eller varthelst jag stannat för att vila någonstans. Jag ser nog pratbar ut. Kanske tror de att jag har någon form av svar på en fråga de burit på länge? Jag brukar mest bli förvirrad. Förutom den gången jag plockat upp ett par vackra kastanjer i den lilla parken på vägen till tåget. Mannen som mötte mig undrade försiktigt vad jag gjorde. Jag ville ge honom en av kastanjerna, sa att de förde lycka med sig och det ville jag gärna ge. Han fick något allvarligt i blicken, slöt försiktigt min hand om kastanjen och sa att för honom kanske det inte längre spelade så stor roll, men att han önskade mig all lycka i världen. 

Jag tyckte han var vacker.

Fast kläderna, sättet han rörde sig och pratade på avslöjade ett långt alkoholmissbruk.

Kvinnan var nu ända framme. Hon satte sig försiktigt på den lilla bänken bredvid mig i kuren. Nästa sekund reste hon sig igen. I ett par minuter höll hon på så, upp och ner, ett steg fram, ett steg bak, sitta. Stå. 

Blicken lämnade mig inte för en sekund.

- Han hade långt grönt, blått, svart, rött, svart, grönt. Hår. 

Tonen var låg, snabb och ångestfylld, men ögonen nyfikna. Gång på gång rabblade hon om håret och om det svarta och om hur det kommit dit. Hon ville gärna röra vid mig, men vågade inte.

Själv tittade jag på hennes ansikte, tidlöst. Både gammalt och ungt. I håret satt flera små spännen med färgranna hårsnoddar, händerna var smutsiga och naglarnas bäddar svarta. Lager på lager av kläder, inga av dem passade. När byxorna rasade av henne ner till anklarna och hon inga trosor hade bröt jag min egen tystnad. 

- Du får nog dra upp byxorna igen. De är visst lite för stora. 

Ögonen glittrade när hon vände sig mot mig och plötsligt förstod jag att det var en reaktion hon velat ha. Nöjt sjönk hon tillbaka på bänken bredvid mig. Ur all rappakalja som fortsatte att rinna likt vatten ur henne kom även hennes livshistoria. Bitvis. Kort och stötvis. Den var grym, hård och svår. Jag stirrade på det rosa hårbandet som satt fästat med en hårnål vid sidan av huvudet. Kände en längtan att kunna göra något, att förändra, lätta upp.

När hon gick var det med samma stil som när hon kom. Åt samma håll. Samma hastighet. 

Ännu längre bort vände hon sig om. Vinkade och log. 

Vilket fantastiskt möte!

 

4 kommentarer:

  1. Livet är fyllt med så många intressanta möten. Möten som stannar kvar och som kan lära oss en hel del. Både om andra och om oss själva. Det är allt ett spännande liv.

    Tack för dina omtänksamma ord hos mig. De värmer. Tack.♥

    Sköt om dig.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv!
      Skönt att veta att operationen gått bra. Håller nu tummarna att du inte behöver gå igenom mer elände <3
      Kramar!!

      Radera
  2. Åh! Dom där mötena. Så sårbart och så viktigt.
    Alla människor som bär så mycket, som mannen vid kastanjen.
    Det är på något sätt vackert och smärtsamt på samma gång.

    Och jag vet, det där med människor som stannar och vill prata.
    Det är samma sak för mig. En gåva oftast men ibland tar det plats.

    Sen, din kommentar hos mig. Tack! Den betyder mycket för mig!
    Mjuk dag till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, jag bär dem båda med mig. Vackert och smärtsamt, precis som du sa.

      Tack själv! Det är fint att läsa det du skriver, du ger ord för det man oftast bara förnimmer för att sedan tappa bort det igen.

      <3

      Radera