tisdag 16 juni 2015

Går nya vägar

Emellanåt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag skulle ha blivit om jag bara tänkt på mig själv. Jag vet att det oftast inte fungerar så, det finns alltid någonting som man tar hänsyn till. Men ändå... 

Jag skulle definitivt inte ha blivit sjuksköterska i alla fall. 

Kanske är det bara tankarna kring vem jag egentligen är som snurrar i huvudet. När tappade jag bort mig själv? Eller var det bara viljan att vara till lags som gjorde att jag inte letade från början? 

Nu blir folk chockade när jag säger att jag inte kan arbeta som sjuksköterska något mer. Det är nästan värre än att svära i kyrkan. Särskilt om man säger det till vårdpersonal. Jo, jag vet att tre års studier var kostsamt, både pengamässigt och i engagemang och tid. Men vad hjälper det när det var fel? Vad hjälper det när hela kroppen är uttömd? 

Jag var duktig. Engagerad. Empatisk. Inte rädd för att "ta i", jobba skift, ta extrapass, stå upp för patienterna gentemot läkare och ryta till när det behövdes. Men det jag bär med mig i hjärtat är de gånger jag fått höra från patienterna själva att jag gjort skillnad. Det är det som är värt alltihop. 

Men det är Davids kamp mot Goliat och kampen föder bara mer frustration.

Kanske skulle jag bara fortsatt att leka med mina bokstäver, följt med min kompis till Åland och gått på folkhögskola där. Lekt med färg och form och träffat intressanta människor. Utvecklats i min takt åt mitt håll. 

Det är nog det jag gör nu. 

Hittar min väg.



Foto: Solsippan



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar