Mitt i min väv var trådarna av...
De där trådarna var livet som inte ville hålla ihop.
...ur dem sprang livets flöden.
Det rev och bet och skrek. Silverglittret på sjön inbjöd till dans. Den tröstade och lyssnade och bar iväg bland de små kvillrande vågorna. Stigen ledde bort, de gröna små mosskuddarna dämpade stegen.
Därinne någonstans i dunklet bland den hängande silverlaven och skogens tystnad fanns vilan och kärleken, allt det där som annars var bortglömt.
Om man sticker kniven i någonting går det inte att ta bort såret efteråt, men bokstäverna från orden rann ner i mjukmossan. Bäddades in, sveptes bort i kvällsdimman och svaldes av det ljumma sorlet från löven.
Utsuddad i kanterna, icke-solid, ett andetag i natten. Går det att lossa sin själ och lämna resten bakom sig? Att ännu vara ett barn och för andra gången i sitt liv höra att man med all tänkbar önskvärdhet helst inte borde finnas till. Av älskade människor. Av de allra närmaste. De som ska vara muren mot resten av världen, stöttepelare och förtrogna.
Ännu några steg och vinden smeker långsamt bort det sista hårda. Mjukkinden, trevande försiktigt mot barken på ett träd som stått där så länge att det glömt hur det var att vara liten. Knarrar vagt därinne, tryggt och säkert. Viskar ömma ord, susar tröstande och prasslar mjukt med löven. Se här, det går att växa, det går att klara även det tuffa, stormar och hårda vintrar. Vi har varandra. Var mjuk, men stark.
Somnar i mjukmosseskogen. Vilar där bland det som tröstar. I skymningen börjar månen le. Mossan får silverglitter i håret. Skogen doftar stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar