onsdag 27 maj 2015

Tappa saker

Stolar, bord. Andan i halsen, springer så fort det går. 

Det finns ett litet utrymme mellan köksbordet och elementet. Kanske kan man springa dit, kravla sig emellan och springa fri ut på andra sidan. 

Andan i halsen.

Bakom ryggen dundrar skräcken fram. Kravlar in bakom bordets sida, rusar ut igen på andra sidan, men skräcken är redan där. Springer tillbaka igen. Vågar inte stanna därbakom, hon har ju så långa armar. 

Skräcken är på denna sidan också. Hon är överallt. Vrålandes. Men det går inte att höra vad hon säger. Det är alldeles för otäckt för att veta och ljudmattan blir bara ett smärtsamt dån i huvudet.

Hon får förstås fatt i den flyende. Väser ungjääääävel mellan tänderna. Hon skriker också, många snabba och hårda ord. Lyfter sedan barnet i öronen. Högre och högre tills bara stortån är i golvet och till sist svävar även den fri. 

Det är ändå en slags lättnad att bara se tänderna i skräckens ansikte och inte behöva höra det för händerna berövar all form av hörsel och kvar finns bara smärtan. 

Abrupt nedsläppt igen.

Och en rungande örfil.

Återigen tar smärtan och det pipande ljudet i örat fokus från skräckens vrålande.

En till. På andra kinden.

Allting är en oljudsgröt. Snor och tårar. 

Som stressad småbarnsmamma kan man lätt tappa humöret ibland, det måste du väl förstå? Ingenting konstigt med det. Det händer säkert alla. I alla fall en örfil. Någon gång.

Under sängen finns det krokodiler. För att de inte ska äta upp en måste man hoppa från tröskeln rakt ner i sängen. Om man smyger sig vidare kan man sedan sätta ner en fot på golvet på ett annat ställe. De är inte så smarta, krokodilerna.

I källaren finns det blodsugande skelett. Fast de kommer bara fram när det är mörkt. Så om man springer fort, fort förbi trappen så kan de inte dra en ner i mörkret.

Ungjävel.

Och vänsterfoten föraktas svårt av högerfoten. Emellanåt får den så mycket stryk att den blir alldeles blå. I alla fall de gånger högerfoten har sin rosa träsko på. Det är ju klart att det ska vara så, den är inte lika mycket värd som den högra. Livet ser ut så. Vissa är inte lika mycket värda som andra. Det måste du väl förstå? I alla fall när pappa inte är hemma.






 


 


2 kommentarer:

  1. Usch och fy!
    Vilken mardröm!
    Hoppas att det var en mardröm och inte verklighet?
    Men var kommer mardrömmar ifrån? Vad är det som får oss att känna oss sådana otäcka känslor av vanmakt och skräck?
    Ångest är en tung börda att bära.

    Jag skickar en varm kram, för jag tror att du behöver det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. I köket har det bytts gardiner. Många gånger. Köksbordet är slipat, fritt från barndomens hack och repor, men står kvar på samma ställe. Träskorna är utbytta mot ett par som är flera storlekar större än de rosa, och numera är det blommor på och fötterna har slutit fred. Krokodilerna åt den stora vargen upp, den som alltid fanns där vid sidan och försvarade mot allt ont. Till och med skeletten i källaren tyckte att den var otäck.
      Öronen sitter märkligt nog kvar, inte är de deformerade heller. Barn håller ganska bra för verkligheten ändå...

      Radera