tisdag 12 maj 2015

Det där med orber..

Det är rätt märkligt det där hur seg man kan bli i huvudet emellanåt. När den där segheten infinner sig rasar mitt självförtroende när det gäller allt ner någonstans under marknivå och leker tunnel tillsammans med daggmaskarna.

Visst, vi var iväg och träffade en vän igår, det var närmare ett halvår sedan vi sågs sist så den där timmen det tar att ta sig mellan oss verkar vara ganska stor del i varför det dröjer. Jag borde egentligen vara mallig över mig själv istället. Det är faktiskt första gången på nio månader som jag överhuvudtaget tar mig längre bort än tre mil från mitt hem för egen maskin. Så även om mitt självförtroende bor med daggmaskarna i mullen just nu så försöker jag faktiskt peppa mig själv. Det gick bra!

För några kvällar sedan satt jag och tittade igenom gamla bilder, nio år gamla ungefär. Jag har inte tittat på dem på ungefär de där åren heller eftersom jag tänkt att de kan väcka en del obehagliga minnen till liv.

I stort sett alla bilder på mig innehåller även minst en orb.

Det är många som tvistar om det där med orber. Det kan vara dammpartiklar också, vilket jag också tror att det mycket väl kan vara. Jag hade väldigt många funderingar kring vad det kunde vara och varför. Bilder på mig kunde vara fulla av orber medan bilder tagna på sällskapet strax intill inte hade den minsta lilla orb synlig. Fastän att de är tagna med mindre än en minuts mellanrum och naturligtvis med samma kamera.

Även om jag var en smula skeptisk så kunde jag inte låta bli att titta och titta och titta. Jag visade en kompis några av bilderna för att höra hennes åsikt också och hon tyckte inte att det var någon diskussion. 

När jag gick och lade mig den där kvällen så snurrade det en del i mitt huvud. Huset jag bodde i då hände det ganska mycket saker i, böcker for ut ur bokhyllan ganska ofta, tv-n gick igång/stängdes av av sig självt, dörrar gick att öppna ibland och ibland gick de inte att rubba och sådana saker. Men efter att jag flyttat därifrån har det varit betydligt lugnare med sådana saker. Så jag tänkte att det kanske var mer kopplat till huset än till mig.

Just när jag skulle somna hörde jag hur någonting svagt prasslade till på mitt nattduksbord och någonting for ut på mattan. Jag trodde att det var katten som bestämt sig för att roa sig lite så jag tände lampan och skulle förmana honom. Där fanns ingen katt i sikte, men en tampong som jag just plockat ur fickan och lagt där låg ungefär en meter från nattduksbordet ut på mattan vid min säng. 

Märkligt, men inte särskilt konstigt med tanke på hur slarvig jag kan vara ibland när jag lägger ifrån mig saker. Jag lade tillbaka den och släckte lampan. Egentligen hann jag nog inte mer än att lägga ner huvudet på kudden igen förrän nästa pryl for ut från nattduksbordet och landade på mattan. Denna gången var det en större sak så det var inget tvivel om att den flyttats med vilje. I samma stund som jag tände lampan och såg vad det var fylldes jag av ett litet busigt fnitter och känslan av att det var någon som ville berätta att jag inte alls var ensam bara för att det inte var lika stökigt omkring mig längre så som i det där andra huset. 

Jag har visserligen inte lärt mig att se särskilt mycket bättre än så länge, men jag känner definitivt och känslan tvekade jag inte på. Den natten sov jag lugnt och tryggt. Även om inte allt är orber på bilderna så är jag inte ensam. Det var ett väldigt fint budskap.


 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar