Hur gör man egentligen?

Självförtroendet har åkt berg- och dalbana idag. Huvudvärken försvann inte med en gång så som jag förväntade mig efter att jag yogade igår och natten var full av uppvaknanden från den ena vettlösa drömmen efter den andra. På morgonen tänkte jag att det ju var tur att det inte finns mer än en liten kissekatt i hushållet för jag var totalt dränerad och kände mig som en endaste värkhög. 

Mitt i allting så tänkte jag att jag aldrig skulle kunna lära den tilltänkta vovven att göra de där sakerna som jag tänker att jag ska. Bara för att andra kan dressera sina djur så innebär det ju inte att jag kan det. Eller? 

Fast å andra sidan så lärde jag mig tillsammans med pållen hur man longerar utan att använda longerlina. Han bytte varv och tempo alltefter vad jag bad honom om. Visserligen helt enkla och väldigt grundläggande saker, men jag har aldrig sett någon annan göra det, bara hört att man kan. 

Det där med att buga, nicka, titta åt höger och titta åt vänster och allt annat vi höll på med gick med rasande fart för båda två tyckte att det var roligast i världen. Och att jogga. Det är fantastiskt roligt att jogga ihop med en häst. Har du aldrig provat så gör det, jag lovar att du aldrig kommer att ha en mer peppande joggarkompis med dig. Fast lillpållen kunde bli lite väl entusiastisk ibland förstås och tycka att vi kunde springa lite fortare ihop...

Men så sjönk mitt självförtroende igen och så tänkte jag att det är ju skillnad med en hund. De kan bli läskiga, bitas och morra och sånt om man sköter sig fel. Eller vad vet jag? Min syster hade en hund, en rodhesian ridgeback. Om inte galoscherna passade så var hon både döv och blind och utan känsel. Allra helst om det fanns nåt vilt i närheten. En gång kom hon tillbaka superskitig, halt och med en bröstvårta mindre. Eller tja, hon var väldigt döv när hon hörde matte locka på henne att åka hem när hon låg som allra skönast i värmen hemma hos mamma och pappa. Nä, matte kunde gå ut själv i kylan och åka bil. Blä för att bli kall...

Å andra sidan har jag lärt min katt att sitta och vänta på varsågod innan han får mat. Ibland blir han sur och skäller för att han inte får varsågod tillräckligt fort, men det är ju liksom bara gulligt. En annan sak som han kan är "vacker tass". Inte riktigt så konsekvent som en hund, men i alla fall...

Kanske ska jag inte oroa mig. Det kanske kommer att bli som med de andra djuren jag haft runt omkring mig, att vi lär varandra hur man gör. 

Foto: Solsippan