Magiska ord

När jag var liten önskade jag mig ord i långa rader, fina ord, fula ord, mittemellanord och ännu fler ord än jag kunde föreställa mig. Jag lyssnade hellre på nya ord och i olika kombinationer än jag åt godis. Frustrationen var enorm när jag satt och hörde mina föräldrar prata vid köksbordet och jag inte förstod vad de sa och vilken värld som öppnade sig sedan när jag lärt mig att förstå de vuxna bättre. Underbart!!

Samma sak var det när jag några år senare låg bredvid mamma i sängen på morgonen när hon läste tidningen. Hon höll i lite papper och ägnade de där tryckta bokstäverna massor med uppmärksamhet varje morgon, så jag förstod att det måste vara intressant, men ingen hade ju talat om hur man gjorde. 

Jag frågade mamma. Hur gör man när man läser?

Hon böjde ner ett hörn av tidningen för att stötta sina armar lite bättre och undrade om jag lärt mig alfabetet.

- Joodå, det kunde jag hyggligt, svarade jag och undrade vad det hade med saken att göra.

- Men då så, sa mamma, man sätter bara ihop bokstäverna så blir de ord. Sedan fortsatte hon att ägna tidningen uppmärksamhet och jag undrade varför ingen i hela världen sagt det till mig innan. Därefter började jag stava mig igenom orden i samma tidning som mamma. Inte förrän jag frågade henne vad och var för konstigt ord förstod hon vad jag höll på med och när hon tog fram Min första läsebok var lyckan total. Det var bättre än godis, bättre än mat, bättre än allt jag lärt mig och varit med om. Den största skatten någonsin. 

Det tog ett tag innan jag begrep att man inte kan läsa alla böcker i hela världen. Men i flera år var jag övertygad om att jag skulle lyckas och inte för ett ögonblick tvivlade jag på att det här var anledningen till att man lever. Allting annat var bara utfyllnad, tiden på jorden är till för att läsa. 

Då var jag sex år, på ett ungefär. När jag var sju började jag läsa Bilbo, en hobbits äventyr och fortsatte därefter med trilogin om härskarringen. Då trodde jag att alla böcker var lika fantastiska så det tog ett tag av vilsenhet att inse att det inte var så.

Ännu flera år senare önskade jag mig plötsligt att jag skulle kunna uttrycka mig sådär vackert och att kunna fantisera ihop sådär härliga berättelser, sagor och dikter. Skolan gav mig högsta betyg när det gällde det där, men annars var de inte särskilt nöjda med mig. Men osäkerheten hade klampat in i mitt liv och några utkast till böcker har det inte blivit. 

Fast kanske ändå... 

Kanske.

Det finns en saga därinne någonstans. 

Den vill gärna komma fram, berättas och läsas. 

Så småningom kanske jag lär mig den där delen också. Så spännande det vore! 

Bild från