Vänta...

Det är svårt att tänka på någonting annat just nu, så det får väl bli ett hundinlägg till... Jag är fortfarande så glad över att jag orkade köra till kenneln, att vara där och prata och bara tappa bort ord lite nu och då och att kunna köra hem igen. Det var förstås jobbigare på hemvägen, men med lite korv, choklad och vatten i en paus gick det bättre. Dessutom körde vi en betydligt lättare väg hem än dit. Den var en bit längre, men inte så trasslig och inte så många ställen att köra fel på. Vägen dit var kantad med små stopp för kartläsning, gps-tolkning och förvånade utrop och en och annan gullviva och några åsnor och vackra hus och alléer som vi totalt hade missat om vi kört den där vägen som alla vägvisare menade att vi skulle ta. Det var helt klart värt de där extra femtio minutrarna som det tog att komma dit.

Foto: Solsippan

Om det nu är så att vi har fantastisk tur och tiken bär på valpar så är hon inne på vecka fyra av nio. I vanliga fall brukar jag vilja stanna tiden så här års. Jag kan inte lyssna mig mätt på kvittrandet från fåglarna, andas in blomdoften och njuta av solen som flödar in genom fönstren. I år vill jag både äta kakan och ha den kvar. Hoppa över resten av maj och glida rakt in i midsommarveckan.