Ibland funderar jag över varför jag bloggar överhuvudtaget. Är det bara en form av öppen dagbok, eller vill jag nå ut till någon särskild? Tanken från början var att kanske, kanske vara till stöd och hjälp till någon annan som också har ptsd eller haft en jävlig tid i sitt liv. Nu vet jag inte om jag lyckats med det precis. För det mesta tycker jag att det blir ganska mycket hästinlägg eller något om mitt vardagliga stretande i en ångestkantad tillvaro.
Ibland säger någon till mig att jag ska titta bakåt och se att jag har kommit väldigt långt, jag är mycket starkare nu, mår bättre och har ordnat mitt liv till någonting bra.
Jo, jag kan också se det, men jag kommer inte ifrån att jag fortfarande inte mår bra.
Då kommer motfrågan att det kanske är jag som inte tillåter mig att må bra. Det kanske är så att jag på något sätt får en vinning av att fortsätta ha ångest och ligga och gråta en hel dag.
Om dessa människor kände mig tillräckligt väl så skulle de aldrig säga så. Att jag kommit så långt som jag har gjort är resultatet av en benhård vilja att vinna över ondskan och ta mig upp ur all skit som skoningslöst har östs över mig i alla dessa år. Tolv år. Tolv år av nedbrytning och tortyr.
Idag kan jag se mig i spegeln utan att förakta det jag ser. Jag kan till och med vara lite stolt ibland. Det vet jag många som inte är. Jag känner till många, många som fortsätter det destruktiva som andra människor har gjort mot dem. Jag känner till kraften som fängslar ens tankegångar och hindrar en att bryta sig loss. Det är inte bara rent fysiskt man måste göra sig fri, psykiskt är man lika tvungen att spränga sig loss. Det, min vän, är ännu svårare än man kan föreställa sig.
Så svaret är alltså nej, jag får ingen vinning av att tycka synd om mig själv, men fortfarande är det så att massor med energi går åt till att tänka i nya banor och att hålla ondskan på avstånd. Då orkar jag emellanåt inte med så som jag har gjort och ibland ligger jag hemma och gråter en hel dag.
Inte lika jagad, men fortfarande lika plågad.
Ibland har jag försökt hitta det positiva som min smärta gjort med mig?? Alla rädslor som än idag kan dyka upp när jag som minst anar det ...Något positivt har det väl gjort?? Jag vet inte det kanske en större förståelse för att livet på ytan inte är som livet i själen!
SvaraRaderaJo, jag har också haft långa och djupa funderingar kring vad jag kan ha fått med mig som är positivt i allt det svåra. När jag inte kom fram till något vettigt så föddes idén om att det kanske är meningen att vi i alla fall kan vara ett stöd för varandra. Jag har också tyckt att det hela varit totalt meningslöst, men när jag tänker efter så handlar och tänker jag annorlunda än tidigare. Jag är inte så snabb på att döma andra och har mycket mer tålamod med människor som inte befinner sig inom den "normala ramen".
RaderaDe flesta religiösa uppfattningar av olika slag har jag kastat över bord med tanke på att de som jag har hört talas om bygger på någon form av skuld eller straff. Det kan jag inte acceptera på några villkor, men jag tror att det är en av anledningarna till varför det är så svårt att tala om, därför att andra fortfarande har huvudet under armen och tänker att vi av någon oklar anledning trivts med att leva i det "självpåtagna" helvetet.
Jag är glad att du skrev, och kanske kan vi en dag våga berätta utan skam och rädslan för att bli dömd. Kom ihåg att det är vi som är starkast! Överlevt och fortsätter att leva, om än lite knaggligt vissa dagar <3
Kram!!