Mindfulness

Herr Ångest kom och vred om mitt hjärta igår igen. Vred och skar och tryckte. Ändå tog jag mig samman och gick till en av mina gamla stallvänner så som vi bestämt. Jag skulle få rida en av hennes gamla fälttävlanshästar. En stor en. Han är fux och har den största manken jag någonsin sett, men hans sadel låg så fint att man inte märkte av det när man väl suttit upp. De stora stegen vande jag mig inte vid förrän efter en timme ungefär. Traven var minst lika överraskande, men galoppen var mjuk och härlig. Stabil och positiv häst, hur nöjd som helst och lyssnade fint. Det är mindre än jag kan säga om min lilla pålle. Han blev skitsur på mig för att jag bad honom jobba lite och drog iväg som skjuten ur en kanon. Det hade han nu inte mycket för, jag blir ju inte rädd av lite fart. 

Herr Ångest då?

Jo, så länge jag satt på de olika hästryggarna så höll han sig borta. 

Det är bara det att jag undrar om jag ska orka att jobba när jag nu även går hos kurator. Det river upp så fruktansvärt mycket mer än tidigare och jag är så vansinnigt matt. Men hur förklarar man för en läkare att man kan rida två hästar på en dag, men inte jobba? Hur förklarar man att det är den mest naturliga mindfulness som existerar? Och dessutom det minst destruktiva för min del? Så länge jag sitter på en hästrygg mår jag bra. Det är bara det att ingenting annat fungerar. Jag åt inte mat förrän halv tio på kvällen och då fick det bli kalla potatisar och sill på en macka. 

Just nu önskar jag mig semester på en oändligt stor ranch där jag kan sitta till häst hela dagarna och inte ägna mig åt att tänka överhuvudtaget. 

Ska bara ta mig igenom den här dagen också.