Jag har mycket frånvaro från jobbet och det tyckte hon var mycket märkligt. Jag undrade om inte den förra chefen pratat med henne om det, vilket han uppenbarligen inte hade. Jag stönade i mitt inre och hoppades att det inte skulle bli för stora vindar kring det hela. Berättade så ärligt som möjligt och så kort som möjligt och chefen tittade på mig och menade att så här ska jag ju inte behöva gå runt och må. Själv ville jag bara bli ignorerad.
Chefen M ringde i vilket fall som helst till en kvinna som skulle lyssna på min historia och se om det finns någonting att göra, men hon drog en djup suck och tyckte att det var ju fruktansvärt och eftersom det inte är arbetsrelaterat så gör de ingenting. Jo, kanske de kopplar in försäkringskassan. Enligt min erfarenhet så blir försäkringskassan tokig efter ett tag och hotar att jag ska börja jobba på samhall om det nu är det som krävs för att jag ska komma tillbaka på heltid. Det är ju inte min rättighet, skulle jag veta, att få 20 procents tjänstledigt utan det är bara arbetsgivarens goda vilja jag har att tacka för det.
Jag hade hoppats på att det skulle bli ett konstruktivt möte, men det blev lika illa som mina farhågor förutspådde. Nu kommer de dra åt nätet hårdare kring mig och sjukdagarna kommer inte att bli vilsamma då jag ska infinna mig på företagshälsovården för att det ska dokumenteras hur jag ser ut när jag mår dåligt.
Jag kanske ska ge dem utkastet till min bok, så kan de gissa sig till hur jag mår de där dagarna istället...
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer in på utbildningen jag sökt till hösten. Då kan jag fortsätta på min egen väg, ta eget ansvar för mitt mående och styra belastningen på egen hand.
Många gånger får jag frågor om inte det är så att mitt jobb får mig att må sämre, men faktum är att det är smalheten hos samhällets tänk och frånvaron av andra resurser än de befintliga som står mig upp i halsen och gör mig rosenrasande.
Jag tog mig hem efter mötet, med en dånande huvudvärk och har legat i sängen sedan dess. Nu har det släppt, men jag vågar inte ta mig för särskilt mycket idag för jag är rädd att det kommer tillbaka väldigt lätt.
Min sötnöt i sommarhagen.
Foto; Solsippan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar