Underlig förkylning

Det var ju nu jag skulle vara bra igen, frisk från den där konstiga förkylningen, pigg och brunbränd efter min veckas ledighet. 

Tji fick jag. Varje kväll har jag pallat upp mig med kuddar bakom ryggen, tagit hostmedicin och mammas inhalator. Efter en stund har jag stoppat en halstablett i munnen och frågat min fina D om det är säkert att han står ut med mig i natt också. Han svarar likadant varje kväll, han älskar mig och han tycker om att sova bredvid mig och att han inte tröttnar. Varje gång undrar jag hur det kommer sig att jag har fått lov att träffa någon så underbar som han. 

I två veckor har jag haft den här konstiga förkylningen, som började med lite diffust halsont på nätterna. Hostan är som sagt också mest uppenbar på nätterna. Nattförkylning? 

Det har plågat mig att vara tvungen att sjukanmäla mig. Så pass mycket att jag drömde om det i morse. Invecklad och oroande dröm var det med läkare som inte riktigt kunde bestämma sig för vad det var jag led av och jag vaknade lika förvirrad. 

Dagen har rusat fram utan att jag har fått särskilt mycket gjort och speciellt inte sånt som jag tänkte mig att jag skulle göra. Men så långt har jag kommit att jag inte skuldbelägger mig själv för det åtminstone. 

De senaste dagarna har tanken börjat sväva omkring ifall jag ska ta upp mitt skrivande igen. Det finns en halvklar bok i min dator som är viktig att få färdig. Jag vill bli klar att berätta min historia. I alla fall en del av den. 

Apropå böcker så började jag att läsa en bok om självhjälp till att bli fri från depression. Där stod att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Om jag fortsätter med att ömka mig själv så kommer jag aldrig ur depressionen. 

Det kastade mig rakt i famnen på destruktiva Os sarkastiska ord som han spottade över mig allt som oftast. Jag skulle inte tro att det var synd om mig. Jag hade blivit behandlad som att jag var någonting, men nu var det dags att vakna upp och inse att jag inte var förmer än någon annan och jag skulle härdas så som jag borde ha blivit härdad om det så innebar att jag skulle stupa på kuppen. Smärta var bara till hjälp i sådana lägen. Smärta driver en framåt och eggar att sätta upp en högre hastighet, tänka klarare och aldrig ge vika. 

Den smärtan har mina psykologer döpt om till tortyr. 

Jag ger aldrig vika.