Tja, inte vet jag om det blev ett bra möte hos kuratorn idag. Jag började med att komma tjugo minuter försent, stod i den alldeles för långa kön till receptionen och försökte att inte blir alldeles för yr. Det är märkligt det där med att jag alltid blir yr när jag står i kö. Det spelar ingen roll vilken sorts kö det är, så blir världen lite fluffigt grå och armaturernas ljus för skarpt.
Jag har ingen aning om varför jag kom försent heller. Hade gott om tid på mig, hade påmint mig själv om tiden flera gånger om och ändå slank den liksom runt bland alla vindlingar i hjärnan på jakt efter ett roligare ställe att befinna sig på. Inte kom jag ihåg vilken väg jag skulle åka heller, bara ungefär vilket håll, så jag chansade och kom faktiskt rätt med en gång. Under över alla under.
Kuratorn verkade lugn och sansad, bad mig att förtydliga typen av misshandel jag upplevt och personligheten hos destruktiva O. Fortfarande fasar jag för att beskriva honom och berätta vad han gjorde inför en främmande människa. Det är ganska obehagligt att sitta och berätta de vidrigaste saker för någon som veckar pannan, tittar förstående på en och säger "mhm?" som uppmuntran att man ska fortsätta. Jag tror att jag hade klarat ett "å fy fan" bättre än "mhm?". Det gör mig nervös.
Jag lade alla korten på bordet, jag berättade för henne att jag var rädd för att träffa henne, att jag var rädd för att läkarna ska vilja sätta in antidepressiva igen, att jag känner mig sviken av läkarvärlden och att jag är vansinnigt trött på att må dåligt. Jag nämnde homeopaten också, men tänkte vänta med zonterapeuten och shiatsumassagen till ett annat tillfälle.
På något sätt kom jag hem, och väl hemma kom jag på att jag tänkt åka till affären efter terapin. Eller i alla fall ett par timmar efter att jag kommit hem. Någonstans i bilen tänkte jag att det är tur att jag har kört så mycket bil innan att jag inte blir rädd när jag inte minns om jag ska frikoppla först och växla sen, eller tvärtom. Jag kanske är tröttare än jag trott.
Under kvällen har jag roat mig med att läsa gamla inlägg på Facebook. Inte ens när jag var som sämst, inlagd på psyk och prepsykotisk har jag skrivit någonting som andas om att jag absolut inte orkade leva längre. Däremot är det inlägg om att jag har myst i soffan, ätit min oumbärliga choklad och har njutit av någon promenad eller så. Emellanåt finns där något litet inlägg från den närmaste familjen med pepp och kärlek, det kanske är det tydligaste tecknet på att allt inte var bra.
Ska nog krypa upp i myssängen en stund, tror jag. I början var den tänkt som gästsäng, men jag använder den själv varenda dag. Mysigaste någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar