Trots all skit de senaste typ 15 åren, trots folks misstro, klumpiga försök att hjälpa och förmåga att få mig att känna mig som en obstinat skolflicka så känner jag mig starkare än någonsin. Jag har fällt ner plogen igen och jädrar i min lilla låda om du står i vägen för mig!!
Visst har jag också börjat förstå att det är precis som någon sa att det här är som att skala en lök; lager efter lager kommer fram och när den ena händelsen ältats klart så kommer nästa. Skillnaden är att det inte rör sig i cirklar längre. Det kommer nytt och annat läggs åt sidan. Stor skillnad!
De senaste dagarna har jag ältat runt mötet jag hade med chefen och hon som jag inte riktigt minns vad hon hade för funktion. Det känns mer och mer meningslöst att gå i deras ledband och jag vill ha en ordentlig plan för vad som är tänkt att det ska hjälpa mig att jag ska visa upp mig för någon när jag inte mår bra.
När jag får min förlamande ångest så sätter jag mig inte i en bil och kör ett par mil fram och tillbaka, utan håller mig hemma. Man är inte någon bra bilförare med fullt ångestpåslag.
Idag är tanken att jag ska träffa en kurator. Jag har träffat tillräckligt mycket folk vid det här laget för att vara en aning skeptisk. Jag bryr mig inte så mycket om vad de har för titel, det är deras erfarenhet och grundläggande människosyn som är intressant för min del. Jag ska försöka ha ett öppet sinne, men märker jag att det tar mer energi än det ger så tänker jag tacka för mig. Jag tänker inte bli slussad runt bara för att ingen orkar ta ett ordentligt tag i det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar