Leva

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag lever bara när jag sitter till häst. 

Två dagar i rad har jag fått äran att rida en gammal fälttävlanshäst förutom min egna och det är då jag kan andas, vara och leva. Fullständigt trygg, inte alltid särskilt graciös, men självklar. Det är där jag hör hemma.