I morgon kommer yttertrappen hem till oss. I flera månader har den guppat runt ute på de stora haven i en container bland en hel väldig massa andra containrar på en jättelik båt. I ganska exakt ett år har vi varit utan den. Inte för att vi för ett år sedan visste att det skulle bli just den, men åh vad jag har saknat och förbannat den för att den inte har kommit tidigare.
Vår yttertrapp är inte en liten trapp med fyra steg och en liten plattform att stå på framför dörren. Vår yttertrapp är tolv steg som vardera väger ca 130 kg. Tänk dig att gå uppför en sandslänt med två ica-kassar i händerna, en snurrande katt och sedan ta ett litet skutt på en halvmeter till plattformen framför dörren. I ett helt år!! För våra mindre viga gäster har jag i alla fall haft en mindre trapp att erbjuda på andra sidan huset sedan ett par månader. Den saknar räcke och är smal så man får inte ha dålig balans. Man får gå runt huset då också för att komma till ytterdörren.
I går fick jag ångest över hur det ska gå till att lägga alla dessa kilon på plats. Hade jag varit man, inte haft ont i min kropp och känt tillförsikt att jag skulle reda ut det så hade jag inte haft ångest. Jag ringde till mamma, hon brukar vara riktigt bra på att hjälpa mig att reda ut mina trassliga tankar när de hopar sig som berg. Tio minuter efter att vi lagt på fick jag ett mess från min pappa: Jag kommer på lördag. Iklädd arbetskläder. Hur dags ska jag vara hos er?
De är inte unga längre, mina föräldrar, men de gör verkligen så gott de kan för att hjälpa mig. De försöker. Det är jätteskönt. Fast jag blir ju förstås orolig att pappa ska ramla eller så. Typiskt mig.
Hoppas du får en fin dag!!
Hoppas du har fått din trappa på plats nu och att ingen ramlade och slog sig och fick ryggskott!
SvaraRaderaÅh tack! Jo, vi har fått trappen på plats och ingen saknar några tår eller ens fingerspetsar. Ryggskott ådrog sig nog min far, han rörde sig lite stelt åtminstone, men jag är glad att ingenting värre hände. Det blev till och med riktigt snyggt! För en gångs skull skarvade jag dessutom i underkant, blocken väger 180 kg styck... Huppssss...
Radera//solsippan
Vad skönt att läsa att er trappa nu är på plats och att allt gick bra (jag hoppas att din pappas rygg är ok nu?). Vilken lycka det måste vara att äntigen ha en fin och fungerande trappa att gå på. Tolv steg är minsann ingen dålig trappa. Kan tänka mig att det är hur fint som helst. Och vilken lycka att ha så fina föräldrar som ställer upp och hjälper till. Det är kärlek det.♥
SvaraRaderaTack du kära solsippa för styrkekramar och hoppfulla tankar i mitt kommnetarfält. Dina ord betyder så oerhört mycket och värmer så gott i hjärtat. Och visst har du rätt, när man har gråtit ut så känns det bättre och man börjar blicka framåt. Jävlaranammat kommer fram och livet går vidare. Tack och lov mår vi alla bra och vi har vårt hus i behåll. Vi kommer igen. Tack snälla du för all bloggkärlek.♥
Sköt om dig, njut av din fina trappa och ha det gott.
Kram Lotta