Mot varandra

Det var en otroligt tuff dag igår. Hamnade återigen i det där träsket då man plötsligt förstår att man blir misstrodd, förlöjligad och pressad. Att försvara sig när man inte har så mycket energi tar bort allt det lilla man har på pluskontot och lämnar en slafsandes bland halvrutten växtlighet och träskodör.

Ändå gick jag därifrån med huvudet högt. Stolt och stark. Och urförbannad. 

Yogan blev räddningen igår. När den värsta upprördheten lagt sig efter några timmar kunde jag börja andas och göra mina lugna rörelser, fångade mitt fokus kring ljuset och lät det sprida sig i min kropp. Han försökte rasera mig. Han försökte tränga in mig i ett hörn. Han försökte få mig att känna mig liten, dum och oresonlig. Han lyckades inte. Han lyckades enbart med att få mig att förstå hur mycket starkare än honom jag är. Hur mycket mer kärlek som finns inom mig, empati, glädje, förståelse och styrka. 

Jag är lugn nu. 

Det var ett otroligt jobbigt möte. 

Jag är starkare nu.

Foto: Solsippan

Fina vännen min

Har haft en stark känsla den senaste månaden att träffa en gammal vän som jag inte pratat med på flera år. Vi träffades igår och mötet var otroligt starkt. Det visade sig att även hon haft samma envisa känsla av att vi var tvungna att träffas. Många frågetecken rätades ut för oss båda och jag fylls av en otrolig tacksamhet att hon finns så nära mig. 

Hon satte mig på prov och skrattade hjärtligt åt att jag envist hävdade att jag ingenting förmådde när det gäller att läsa av saker. Hon berättade även andra saker som var otroligt skönt att höra från någon som jag aldrig pratat om min andlighet med tidigare. Jag trodde ju hon var kristen? Vad hon berättade håller jag nog för mig själv, men det har definitivt stärkt mig otroligt mycket. Jag trodde att jag var tvungen att söka svaren långt borta, men så finns de så nära, ännu närmre än jag trott. Det är otroligt skönt. 

Naturligtvis

Mjukmossan doftar svagt mot huden. Stammarna lämnar skrovliga avtryck medan de rör sig stillsamt i brisen. Omfamnad. 

Doften från sjön leker i mitt hår, visar sig från den glittriga sidan, lockar och drar. 

Här kvillrar livet i en uppåtgående cirkel från en ormvråks vingar. 

Tassande spår

Mjukvarma fötter mot knarrande golv, skänken byter också fot, suckar tungt så att porslinet ruskar om sig lite därinne. Bara en svag viskning, men tydligt nog att klirra sådär som finporslin gör i gamla skåp. Förmedlar en känsla av högtid medan dammet långsamt lägger sig igen. 

Det har slutat regna. Molnen blev inga ilskna revor, men delade snällt upp sig i somriga tussar som ger månen något att leka med under natten. 

Kylan letar sig in genom det öppna fönstret och alla de invanda ljuden också. I mörkret här inne finns bara det mjuka tassandet. Det andra har lagt sig till ro bland de gamla sakerna som också de glömts bort. Där finns ingen smärta mer. Den får inte vara med. 

Blev blöt i ansiktet av att dra in syrenens doft så djupt ner i lungorna som det gick. Samma syren. Samma doft. Då var det solvärme på ryggen och barfotatassar mot asfalten. På vägen till lekkamraten, glömde tanken och fastnade i nuet. 

Här och nu. Fast mest är det då. Lagren skrapas av. Att då funnits med så länge fungerar inte längre. 

Månen bollar med molnen. Leker tafatt precis likadant som alltid. Här. 

Vissa kvällar hörs storlommens vemodiga rop över sjön. 

Det gick!!

Jag är stolt. För första gången på över ett år har jag klarat att köra tjugofem mil till mina föräldrar. Jag sov visserligen hela natten och flera timmar dagen efter och idag har jag skitont, men det gick!! Det är jag otroligt stolt över. Kanske, kanske är jag på väg upp ur utmattningsdimman. Förhoppningsvis. 

Dagarna här är i stort sett oplanerade, men de rasslar ändå fort förbi. Jag träffade min gamla frisör som jag inte sett på fem år och hon kom emot mig, brett leende och med en stor varm kram. Så härligt!! Det är underbart att få sådana återseenden! 

Annars har det varit som annars, jag hälsar på träden och lyssnar på alla de bekanta ljuden. 

Foto: Solsippan 

Härliga dagar

Självklart glömde jag min kamera vid utflykten, så det fick bli en mobilkamerabild... Jag är duktigt förtjust i alpackor och de här flickorna är inget undantag. De var väldigt nyfikna och väldigt skygga på samma gång. Två av dem är dräktiga och ska kanske få föl när som helst. Den som står närmst och ser ut som att den kisar är döv, men inte desto mindre företagsam för den skull.

Foto: Solsippan

Utflykten inkluderade även mat förstås. Där fanns vegetariska alternativ, men det kändes inte så lockande och jag är fortfarande bara inne och nosar på det området så för min del gick det bra med en ekologisk hamburgertallrik. Väl värt att vänta tjugo minuter på när man väl fått sätta tänderna i den. Jag skulle kunna beställa in bara pommes också för den delen. Det var verkligen supergott! Hur gärna jag än ville så fick jag inte ner allt.

Midsommaraftonen firades lugnt med sambons föräldrar och ytterligare några släktingar. God mat och gott sällskap i några timmar är helt klart nog för både mig och min fina sambos del. Inget huttrande ute i något partytält med papptallrikar och människor som fått för mycket att dricka. Det var så skönt att slippa den varianten, att sitta och prata med trevliga människor, gosa med hund och bara känna att man kan slappna av och skratta hur mycket man vill. Superhärligt. Gissa om jag skrattade? Hela kvällen!

Viskande vindar

Stannar upp, tar ett andetag. 

Det är inte alltid allt som snurrar därinne tar paus. 

Vilar i steget.

Viskar.

Så som det kunde ha varit, det hände aldrig.

Att slå sig fri gör ont.

Alternativet finns inte. 

Det hände aldrig.

Det har inte tystnat. 

Varje dag är det där och berättar.

Visar på det som varit.

Men det fortsatte aldrig.

Jag går nya steg nu. 

Sjungandes i vinden.

Foto: Solsippan

Samma men olika ändå

För två år sedan hade jag just flyttat, hade ännu inga möbler i vardagsrummet och bara en sängbotten direkt på golvet. Det var en ledig dag och jag blev totalt överraskad av att en vän och min fina D kokat ihop en överraskning till mig som bestod av tårta och deras fina sällskap. Jag kunde inte annat än skratta av överraskning och glädje över att jag blev så fint uppvaktad. Eftersom jag saknade även köksbord blev den goda tårtan serverad på golvet, men vad gjorde det? 

Idag inleddes födelsedagen med en puss innan sambon cyklade iväg till jobbet och jag själv klev upp för ett pass mediyoga. Jag måste erkänna att jag glömde bort tårta, men slet upp mina presenter med ett nöjt leende på läpparna och i morgon blir jag firad ännu mer hos en av mina vänner. 

Det är visserligen ruskväder ute, men det har ändå varit en fin dag. Mjuk och omtänksam. Mm, det är en bra dag att fylla år på.

Går nya vägar

Emellanåt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag skulle ha blivit om jag bara tänkt på mig själv. Jag vet att det oftast inte fungerar så, det finns alltid någonting som man tar hänsyn till. Men ändå... 

Jag skulle definitivt inte ha blivit sjuksköterska i alla fall. 

Kanske är det bara tankarna kring vem jag egentligen är som snurrar i huvudet. När tappade jag bort mig själv? Eller var det bara viljan att vara till lags som gjorde att jag inte letade från början? 

Nu blir folk chockade när jag säger att jag inte kan arbeta som sjuksköterska något mer. Det är nästan värre än att svära i kyrkan. Särskilt om man säger det till vårdpersonal. Jo, jag vet att tre års studier var kostsamt, både pengamässigt och i engagemang och tid. Men vad hjälper det när det var fel? Vad hjälper det när hela kroppen är uttömd? 

Jag var duktig. Engagerad. Empatisk. Inte rädd för att "ta i", jobba skift, ta extrapass, stå upp för patienterna gentemot läkare och ryta till när det behövdes. Men det jag bär med mig i hjärtat är de gånger jag fått höra från patienterna själva att jag gjort skillnad. Det är det som är värt alltihop. 

Men det är Davids kamp mot Goliat och kampen föder bara mer frustration.

Kanske skulle jag bara fortsatt att leka med mina bokstäver, följt med min kompis till Åland och gått på folkhögskola där. Lekt med färg och form och träffat intressanta människor. Utvecklats i min takt åt mitt håll. 

Det är nog det jag gör nu. 

Hittar min väg.

Foto: Solsippan

Att pensionera eller inte

Bilen. Det är den som har rört sig i mitt sinne den senaste veckan. Eller längre egentligen eftersom jag vetat om att den stått ensam i ett hörn och inte alls fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Den har börjat rosta mer och mer och jag har kastats mellan olika tankar på att bara låta den fortsätta rosta eller att försöka få den att hålla sig så fräsch som det går. Har inte kommit fram till något vettigt alls när det gäller det. Härute på landet är man beroende av en bil som fungerar, som startar när den ska och rullar glatt i alla sorters väder. 

Så i går. Den gick igenom besiktningen. 

Jo, den har börjat rosta i en av balkarna. Det vet jag om. Men om jag nu tar hand om det och lär mig att ta hand om det andra också så finns ju möjligheten att ha den kvar. Den blir faktiskt veteran vid årsskiftet. Det om något innebär väl att man behöver mer kärlek? Numera har jag ju tiden. Massor av tid, fast inte så mycket ork. Alltid är det nåt... 

Men jag tror att jag har bestämt mig. Den ska få mer kärlek. Stanna hos mig och få bli pensionär. Ompysslad pensionär. Det blir bra.

Foto: Solsippan

Mjukdag

Med värmen därute och mjukheten härinne fortsätter jag att leka med gamla bilder. Tänker med ett uns av förvåning att min kreativitet litegrann har tagit ett steg in i vardagen igen. Vilken fantastisk känsla! 

Livslust på väg tillbaka. 

Sommarens andedräkt mot huden. Stillheten i växternas söta dofter. Det kvillrar även inomhus av livet och ljuset. En härlig dag önskar jag dig!

Foto: Solsippan

Härliga dagar

För någon dag sedan stod gräset högt på ängen. Där vippade gräsaxen i vinden, frodigt och mjukt. Sedan for bonden ut med traktorn. Gräset låg därefter i långa, prydliga strängar och jag tänkte att det kanske skulle ligga där ett tag, jag har inte så noga funderat över sånt innan, men redan dagen efter for han ut igen och resultatet blev rosa bollar utspridda över ängen.

Nu är de borta. För en gångs skull hann jag ut med kameran, men jag var inte nöjd över ljusförhållandena. Ändå blev det en ganska charmig bild på nåt sätt. En bondes rosa vardag. Så rart.

Ett tag tyckte jag att det var roligt att leka med kameran. När jag tog upp den för lite sedan och tittade lite förstrött på alla knappar och reglage så insåg jag att jag inte rört den på över ett år. Ett och ett halvt kanske till och med. Hur kan man glömma bort någonting som man tycker är roligt?

Igår var jag tvungen att prova igen. Kanske mest för att kolla att jag känner igen hur man redigerar en bild, hur man kan ta fram och förstärka det man vill visa. Kanske inte så fantastiskt vacker, men den tog fram fjärilsglädjen i mig.

Foto: Solsippan

Förutom att jag återupptäckt kameran har jag haft besök i två dagar. Härligt besök som man kan prata hur mycket andlighet som helst med. Vi var iväg till en butik jag just har upptäckt, en guldgruva för sådana som oss. Min vän har inte varit där tidigare, men två timmar senare gick vi därifrån med huvudena fulla med nya frågor, nya svar och massor med inspiration. Vilka fantastiska människor det finns och vilka otroligt vackra stenar det finns! Resten av kvällen satt vi och fnissade åt all bekräftelse och alla ord vi fått till oss och båda två var förvånade över hur enkelt det var att öppna sig och prata om de där sakerna som man inte vågar säga någonting om bland vem som helst. Så skönt det var! 

Jag längtar redan tillbaka.

Bilkärlek

Bilen. Den där gamla som jag köpte mest för att jag skulle kunna ta mig från hemmet ruskigt fort ifall destruktiva O skulle dyka upp. Jag har på något sätt blivit lite kär i den. Under de här snart sex åren har vi upplevt mycket tillsammans, vi har glidit fram under ljusa sommarnätter, slaskat oss igenom gräsliga vinterdagar, släpat grus, skjutsat vänner och knastrat oss igenom fina låtar på radion. 

Mitt i allt detta glömde jag lite bort att den behöver mer än bara bensin och påfyllning av vätskor och sånt. Den behöver kärlek, vård och ömhet. Det blev mer än uppenbart för ett par dagar sedan då jag tog den till bilbadhuset (det heter faktiskt så) och tvättade och gnodde och spolade och tvättade igen. 

Jag fick byta avgassystemet också. Eller tja, jag köpte ett nytt och så fick världens snällaste bilmekaniker byta det åt mig. 

Fast jag har fortfarande lite dåligt samvete. Det har ju blivit lite mer rost på den. Inte har jag vaxat den heller. 

Stackars lilla bilen. 

Tror nog att det får bli ändring på det här från och med nu. Det är ju faktiskt ganska kul att putsa lite nu och då. Ge lite kärlek tillbaka. 

Borta på perrongen

Någonstans, jag minns inte var, mellan tåget och bussen (eller var det tvärt om?) satt jag helt ensam och funderade över livet. Det jag lämnat och det jag hade framför mig. Stationen var stor, för att vara mitt ute i ingenstans. Den ljusa försommargrönskan höll sig tuktat utanför det gråa betong- och asfaltsområdet. Jag var inkapslad, fångad i ett ingenting där allting hade tagit en helt ny vändning. Det var tolv år senare och den enda som höll andan var jag.

Där kom någon över betongplanen, knatandes långsamt och målinriktat, men gången avslöjade ändå att det förmodligen inte bara var en annan resenär. Det var inte plattformen som intresserade henne, det var jag. 

Osynligheten jag nyss upplevt föll av mig. Jag spände mig inför mötet. Där var ju så många tankar som inte fick plats så hur skulle ännu en människas tankar rymmas därinne?

Ända sedan jag varit liten har folk stannat och pratat med mig på stationer. Eller i parker, eller varthelst jag stannat för att vila någonstans. Jag ser nog pratbar ut. Kanske tror de att jag har någon form av svar på en fråga de burit på länge? Jag brukar mest bli förvirrad. Förutom den gången jag plockat upp ett par vackra kastanjer i den lilla parken på vägen till tåget. Mannen som mötte mig undrade försiktigt vad jag gjorde. Jag ville ge honom en av kastanjerna, sa att de förde lycka med sig och det ville jag gärna ge. Han fick något allvarligt i blicken, slöt försiktigt min hand om kastanjen och sa att för honom kanske det inte längre spelade så stor roll, men att han önskade mig all lycka i världen. 

Jag tyckte han var vacker.

Fast kläderna, sättet han rörde sig och pratade på avslöjade ett långt alkoholmissbruk.

Kvinnan var nu ända framme. Hon satte sig försiktigt på den lilla bänken bredvid mig i kuren. Nästa sekund reste hon sig igen. I ett par minuter höll hon på så, upp och ner, ett steg fram, ett steg bak, sitta. Stå. 

Blicken lämnade mig inte för en sekund.

- Han hade långt grönt, blått, svart, rött, svart, grönt. Hår. 

Tonen var låg, snabb och ångestfylld, men ögonen nyfikna. Gång på gång rabblade hon om håret och om det svarta och om hur det kommit dit. Hon ville gärna röra vid mig, men vågade inte.

Själv tittade jag på hennes ansikte, tidlöst. Både gammalt och ungt. I håret satt flera små spännen med färgranna hårsnoddar, händerna var smutsiga och naglarnas bäddar svarta. Lager på lager av kläder, inga av dem passade. När byxorna rasade av henne ner till anklarna och hon inga trosor hade bröt jag min egen tystnad. 

- Du får nog dra upp byxorna igen. De är visst lite för stora. 

Ögonen glittrade när hon vände sig mot mig och plötsligt förstod jag att det var en reaktion hon velat ha. Nöjt sjönk hon tillbaka på bänken bredvid mig. Ur all rappakalja som fortsatte att rinna likt vatten ur henne kom även hennes livshistoria. Bitvis. Kort och stötvis. Den var grym, hård och svår. Jag stirrade på det rosa hårbandet som satt fästat med en hårnål vid sidan av huvudet. Kände en längtan att kunna göra något, att förändra, lätta upp.

När hon gick var det med samma stil som när hon kom. Åt samma håll. Samma hastighet. 

Ännu längre bort vände hon sig om. Vinkade och log. 

Vilket fantastiskt möte!

 

Somliga vävar

Mitt i min väv var trådarna av...

De där trådarna var livet som inte ville hålla ihop.

...ur dem sprang livets flöden.

Det rev och bet och skrek. Silverglittret på sjön inbjöd till dans. Den tröstade och lyssnade och bar iväg bland de små kvillrande vågorna. Stigen ledde bort, de gröna små mosskuddarna dämpade stegen. 

Därinne någonstans i dunklet bland den hängande silverlaven och skogens tystnad fanns vilan och kärleken, allt det där som annars var bortglömt. 

Om man sticker kniven i någonting går det inte att ta bort såret efteråt, men bokstäverna från orden rann ner i mjukmossan. Bäddades in, sveptes bort i kvällsdimman och svaldes av det ljumma sorlet från löven. 

Utsuddad i kanterna, icke-solid, ett andetag i natten. Går det att lossa sin själ och lämna resten bakom sig? Att ännu vara ett barn och för andra gången i sitt liv höra att man med all tänkbar önskvärdhet helst inte borde finnas till. Av älskade människor. Av de allra närmaste. De som ska vara muren mot resten av världen, stöttepelare och förtrogna.

Ännu några steg och vinden smeker långsamt bort det sista hårda. Mjukkinden, trevande försiktigt mot barken på ett träd som stått där så länge att det glömt hur det var att vara liten. Knarrar vagt därinne, tryggt och säkert. Viskar ömma ord, susar tröstande och prasslar mjukt med löven. Se här, det går att växa, det går att klara även det tuffa, stormar och hårda vintrar. Vi har varandra. Var mjuk, men stark. 

Somnar i mjukmosseskogen. Vilar där bland det som tröstar. I skymningen börjar månen le. Mossan får silverglitter i håret. Skogen doftar stilla.