Du ville att jag skulle erkänna när jag hade fel, sa du, även när jag visste att jag hade rätt. Du ville överbevisa mig för jag var ju så mycket yngre än dig och därmed kunde jag ju inte veta. Så som den gången du köpte små gröna frukter som liknade chili. Du sa att det var paprika. Men det stod ett annat namn på. Då sa du att det var samma släkt. Du skulle ha dem i en gryta sa du och började hacka ner frukt efter frukt. Jag bad dig nervöst att åtminstone smaka på en av dem för att det inte skulle bli alltför starkt. Det behövdes inte, sa du, för det är paprika.
Grytan du serverade var så stark att den egentligen inte gick att äta, men jag var så rädd för att du skulle bli arg om jag inte åt så jag låtsades att det var paprika i grytan och att jag hade haft fel. Jag hade fel, även när jag hade rätt, så jag sa ingenting om hur det brände i min mun.
När vi flyttade till en lägenhet i en liten stad flera mil bort blev du arg över att det inte fanns nog med bänkplats att baka på. Flera gånger knådade du ditt bröd med galet mycket mjöl i, det blev alltid torrt och hårt, på det skrangliga köksbordet. Efter ett halvår tog jag mod till mig och frågade varför du inte använde bänken mitt emot spisen. Du stirrade på den som att det var första gången du såg den. Sedan blev du skitförbannad och undrade vad jag fick ut av att håna dig och skratta åt dig bakom din rygg. Du skällde på mig och skrek att jag kunde ha sagt någonting mycket tidigare.
Jag vågade inte.
Hur jag än gjorde så hade jag fel.
Hur kan en människa ha så fel?
Tungt! Kram!
SvaraRadera