fredag 17 januari 2014

Hoppfull

Igår visste jag precis vad jag skulle skriva i min blogg. Idag har det blåst bort tillsammans med isvindarna som pinar slätten häromkring. Det är så mycket som susar omkring i huvudet på mig att jag snart inte reder ut tankarna, känns det som. Då är det kanske desto bättre att jag varit hos en zonterapeut, som gnuggade på mina "grubblerier" som hon kallade det för. En mycket trevlig kvinna, måste jag få lov att säga. Hon kände igenom mina fötter och talade om vad hon hittade för fel och även sådant som var positivt. Jag är på bättringsvägen, helt klart, och hon kan hjälpa till att påskynda den processen. Det som kändes helt fantastiskt inträffade efter några timmar, när jag var på jobbet. Känslan av att vara mentalt instängd i en form av genomskinlig låda, som hindrar mig från att tänka, försvann. Plötsligt var jag mitt gamla jag, snabb och virvlande i tanken, glad och energifylld, sprudlande av mjuk glädje och kraftfullhet. 

Det varade nu inte tills idag, men det var så underbart att jag satte mig och nästan grät en stund på kvällen. Det är inte mitt sätt att tänka det är fel på, det är bara min kropp som har spårat ur så fullständigt att den inte på egen hand klarar av att komma rätt igen. Zonterapeuten förklarade att mina binjurar inte alls mådde bra, och de har stor betydelse för kroppens hormoner och antiinflammatoriska egenskaper då de producerar kroppseget kortison. Jag börjar så smått känna att det var en rackarns tur att jag tog de där förhatliga orudiskapslarna då jag annars varken hade skaffat mig tid till homeopat eller zonterapeut. Då hade jag fortfarande harvat runt i mina invanda spår och tänkt att det var på grund av min PTSD som jag inte kan sova, har huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Nu verkar det mer som att det är på grund av att kroppen är helt ur banan. Tänk om jag förstått det tidigare. Tänk om någon talat om för mig att när man stressat sönder kroppen så mycket som jag gjort så behöver man någon som rättar till det åt en, precis lika mycket som man behöver en psykolog att prata med om det ofattbart onda som drabbat en. 

Det är den 17 januari idag och jag har inte varit hemma från jobbet en enda dag ännu. Det är stort. Det är ett sjumilakliv i rätt riktning.

Fånigt nog har jag även konstaterat att jag inte alls vill jobba med det jag är utbildad till. Jag har en kandidatexamen och lite extra insamlade högskolepoäng och har inte den minsta, ynkapynka lilla minilust att fortsätta jobba med det jag har hållt på med i nio år nu. Det är också någonting jag tror att jag kan tacka den här fullständiga, senaste kraschen för. Jag blev plötsligt så fysiskt sårbar. Visst, jag inger inte mycket förtroende vad gäller fysisk förmåga, lång och smal som jag är, men jag vet vad jag förmår och jag har stor tillit till min kropp. I vanliga fall.

Jag råkade få en snyting på tinningen vid vänster öga. Inte speciellt övertygande och jag parerade den värsta kraften i slaget, men det var tillräckligt för att få mig mentalt ur balans. Jag har inte tidigare varit den som funderat över laddade situationer som uppstår. Snarare har jag varit den som full av självförtroende och lugn gått in och ställt mig själv som måltavla då jag tänkt mig att min blotta person ska dämpa den hetsiga situationen. Det har fungerat tidigare. I nio år. 

I och med den lilla snytingen blev jag varse att om jag inte litar på min kropp kommer ingen annan heller att göra det. Och jag blir inte yngre. 

Dock är det oerhört läskigt att sadla om och göra någonting annat. Skitläskigt. 

Det kanske inte ens är möjligt, men jag ska söka en utbildning som jag har hittat. En helt annan värld och helt andra möjligheter. En ny kandidatexamen. Kan man bli dubbelkandidat? Hehe.. 

Och jag som inte var ett dugg sugen på nya studieskulder. Egentligen. Tror att det är bäst att ringa till min kloka bror i helgen, så att han får tala lite förstånd med sin yviga lillasyster. 




 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar