Om jag tar med mig huvudvärken till stallet, så kanske jag kan lämna den där?
Den började i går eftermiddag och oavsett vad jag tar för smärttabletter vill den inte ge med sig. Jag har sovit som en gris i natt (med hjälp av en halv Propavan) och inte ens drömt mardrömmar, men inte heller det verkar hjälpa. Hela jag är bara väldigt matt.
Egentligen är jag väldigt stolt över mig själv. Det är den 23 januari idag och ännu har jag inte haft en endaste liten sjukdag. Det är ruskigt ovanligt för att vara mig. Innan jag säckade ihop totalt brukade jag vara hemma en sisådär en, eller två dagar per månad och efter orudisattacken har det varit veckovis hemmavarande. Så här på eftermiddagen, den enda lediga dagen denna veckan, börjar jag tvivla på att det kan bli en hel månads tjänstgörande utan sjukdagar dock... Antar att min entusiasm över att jag mår mycket bättre gör att jag har tagit i lite för mycket. Igen.
Katten ligger på ryggstödet bakom mig och snarkar högljutt. Önskar att jag kunde få ha det lika skönt. Fast jag kanske kan gå och lägga mig tidigt ikväll, så fort jag bara varit och pussat mule i stallet en stund. Fina lilla pållen, han måste ha sin dos av kärlek, han också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar