Spontan förvirring och bakåtblick

Jag tror att jag har fått mer kärlek av lilla pållen de senaste dagarna än vad jag har kunnat ge honom. Den frenetiska huvudvärken sätter lås på min kreativitet och energi och hela dagen igår ägnade jag åt att ligga i soffan eller under två täcken med vetekudden i sängen. Tror att jag sov mesta delen av dagen.

Lilla pållen då, han bryr sig inte om huvudvärk och stoppar fram huvudet över boxkanten när jag kommer in i stallet. I förrgår blev han smått frusterad över att han inte fick godis varenda gång han förde huvudet åt höger och ruskade irriterat på huvudet så att manen fladdrade. Döm om hans förvåning när han fick en godis för det. Jag kan svära på att jag aldrig sett ett så överraskat ansiktsuttryck hos en häst, och hur nöjd han blev när han kom på att det fungerade fler gånger! Numera tror jag dessutom att han har som sport att få mig att skratta så många gånger som möjligt, för han gör alla möjliga saker för att det ska hända. Så under tiden som jag mockar har jag en häst som killar mig i örat, drar av mig mössan, bugar, ruskar på huvudet, gäspar, tittar åt höger, tittar åt vänster, nosar på marken och dessemellan försöker hitta på något annat som kan tänkas generera en liten godis eller ett skratt. Fantastiskt roligt och en otrolig skillnad mot förut när han mest stod och var grinig över att jag kom och tog plats i hans revir. Jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare i allt detta nya, men jag tänker att det får komma med tiden, för vi har ju ingen tävling att träna till och inget mål att prestera inför. Det är bara vi och det roliga vi kan göra ihop.

I gränslandet mellan dröm och vakenhet, som jag varit i så många timmar de senaste dagarna smyger gamla tankar omkring. Det underliga i allt jag varit med om. Flera gånger snuddar jag vid tanken att det nog inte var så farligt som jag trodde. Jag blev ju aldrig förföljd efteråt, i alla fall inte särskilt intensivt och inte så lång tid. Fast jag vet ju också att det många gånger inte är när man ställs inför fakta som man rasar ihop, det är när man inte vet vad man slåss emot. Jag gick på högvarv, ständigt redo, i ett och ett halvt års tid. När jag insåg att jag kunde börja slappna av så gick inte det, jag hittade inte avstängningsknappen. Dessutom hade jag inlett ett nytt förhållande med en kille som inte alls ville inse att jag kanske behövde behandlas en aning annorlunda då till och med var rädd för att sova i samma säng som honom. Det skulle jag ju inse att han var snäll, det hade han ju sagt till mig! Jag försökte förklara för honom att destruktiva O många, många, ja oräkneliga gånger talat om för mig att han nog var den snällaste personen i världen och ändå behandlat mig så illa, så jag var allt lite rädd ändå.

Självklart ville jag ändå tro på godheten hos en människa, och jag tänkte att osäkerheten och rädslan skulle minska med tiden. Motbevisen skulle helt enkelt bli så många att jag fick ge med mig.

Det gick en tid, jag var fortfarande osäker och rädd många gånger. Flera gånger träffade vi hans äldre bror och likheten med destruktiva O var oändligt stor. Att T dessutom såg upp till brodern triggade en liten pinglande varningsklocka långt inom mig. När han efter ett besök hos honom kom hem och kallade mig för kärring borde jag ha förstått. I alla fall när jag var tvungen att motivera varför jag inte ville bli kallad för kärring. Det var precis samma diskussion som jag haft med destruktiva O. 

Känslan av att vara besvärlig när jag hade min ångest och mina flaschbacks tyngde mig minst lika mycket som att vara mitt i havet av ångest. Jag försvarade mig med att jag talat om för honom innan vi blev tillsammans att det skulle bli en jobbig första tid. Vad jag inte räknat med var att han inte var villig att dela den tiden med mig utan tänkt att jag skulle fixa det själv. Det förstod jag när jag vid en ångestattack bad honom om att hålla min hand, så som vi pratat om tidigare att det kanske skulle hjälpa mig. Han ville inte hålla den. Han släppte min hand och tittade ut genom fönstret. 

Allteftersom tiden gick blev jag dock starkare. Min tid i soffan blev något mindre då jag dessutom fick möjlighet att ta hand om den fina lilla pållen som jag nu har på heltid. Han behövde mig och jag behövde honom. Vad kunde bli finare? 

T och jag hade hunnit köpa ett hus och när jag fick erbjudande om att köpa pållen visste jag att jag inte hade skuggan av en chans att ro det hela i land. Men ändå ville jag diskutera det med T eftersom jag hade i bakhuvudet att med hans hjälp skulle det gå, han pratade ju så vackert om att vi inte längre hade var sin ekonomi, det var vår gemensamma. 

Där tog det dock stopp. Köpte jag häst skulle han flytta, var hans spontana svar. Därefter lämnade han rummet.

Jag var inte blind, jag kände så väl igen mönstret. Igen och igen upprepades samma saker så fort jag försökte kliva en bit utanför hemmets trygga värld. Den missnöjda minen, den lilla, knappt märkbara sucken, den ihopsnörpta munnen. Jag ville skaffa mig nya kontakter, uppleva roliga saker och ha ett liv som inte var helt knutet till T. Men det ville inte han. Och om jag försökte påtala detta suckade han ännu en gång och menade att det var jag som inte förstått. 

Precis som det varit med destruktiva O. 

Jag som inte förstått.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt rädd när jag inte längre kunde hålla kvar mina skygglappar. Men onekligen drog samma gamla överlevnadsinstinkt igång i mig. Jag ville helst ha ordnat mig en bostad innan jag berättade för T att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. Tyvärr var det en ekonomisk omöjlighet och det drog ut längre på tiden än vad jag önskat att det hade gjort.

Under tiden gick T igenom alla faser jag sett hos destruktiva O. Bara i mindre brutal form. Först var han chockad (detta trots att vi pratat tidigare under året och jag uttryckt mig tydligt om att vi inte kunde fortsätta på samma sätt) sedan var han otroligt ledsen och bedjande om att jag skulle stanna kvar. Argumenten haglade om varför det skulle vara han och jag. Sedan svängde det med ens och han satt plötsligt mitt emot mig med en knuten näve i luften medan ett frustrerat ljud for över hans läppar. 

Jag satt lugnt kvar. 

"Om den där näven landar någonstans på min kropp ska du få dansa som du aldrig dansat förr" tänkte jag och betraktade hans inre konflikt med sig själv.

Han besinnade sig och fortsatte att prata, jag minns inte om vad, jag hade stängt av vid det laget. Hans sätt att vara var bevis nog att jag inte kunde stanna kvar. Allt innan flytten var bara en plåga.

Respektlöshet.

Jag finner inget annat ord. Att inte respektera en annan människas vilja är ofattbart för mig. Att bli lämnad är självklart traumatiskt om man inte själv vill det, men det berättigar inte extrema beteenden eller att man bortser från den andre personens fria vilja.

För ett tag sedan sa min fina D spontant: Jag kan inte förstå dem som klagar på sina hästtjejer, man får ju se när de byter om flera gånger om dagen!! med ett brett flin på läpparna. Han peppar mig att gå till hästen även dagar när jag tycker att det känns tungt, han vet ju att han får en mycket gladare flickvän när jag kommer tillbaka därifrån och han får se mig byta om en gång till...