Den känslan infinner sig oftare och oftare. PTSD-buren har rämnat, utmattningsmuren har veknat och krafterna är på väg tillbaka. Det gäller bara att inte vara alltför ivrig. Jag blir lätt det. Fyller bröstet med glädje och vill inte alls känna av några begränsningar. Så som Lotta på Bråkmakargatan. Jag kan allt! Fast egentligen inte. Men det går bra att vara hemma och vara kaxig. Så mycket annat orkar jag egentligen fortfarande inte.
Det som gör mig allra ivrigast av glädje är väntan på den nya familjemedlemmen. Den lilla valpen som nu har hunnit bli fyra veckor och ser ut som en tufsig liten isbjörn. Jag längtar så det nästan gör ont i hjärtat. Om två veckor ska vi åka och hälsa på. Då bestäms även vilken av lurvtussarna som ska komma hem till oss. Gissar att bloggen kommer att svämma över av vita tuss-bilder. Härligt att rikta fokus på livsglädje!
Foto: Solsippan |
Ja visst är det härligt, både med livsglädje och hundvalpar!
SvaraRaderaHund är livskvalité!
SvaraRaderaSer fram emot många bilder...
Så mysigt att få längta efter en vit liten pälsboll. Och livsglädje och växande styrka är sköna känslor. Njut och ta hand om dig.♥
SvaraRaderaKram Lotta