Älskade förbannade...

Utmattning. Jag tycker att det är ett för klent ord. Utbränd känns definitivt bättre. När jag lyssnat på andra som blivit utmattade så säger de att utbränd känns alldeles för hemskt och definitivt, som att inget hopp finns kvar. Jo, jag kan hålla med om det, absolut, men det är också så det känns många gånger. Den värld man skapat har brunnit ner och det är dags att börja bygga upp på nytt, men först måste man röja bort den gamla skiten och det blir man både smutsig och tröttare av. Fast under tiden man röjer hittar man små skatter som undkommit branden, små korn av gnistrande diamant, glimrande guld eller svala safirer. Det var inte allt som branden förstörde. 

Det finns dock många krafter som tycker att man borde röja undan fortare, mer effektivt och att man kanske till och med kan börja bygga lite i ena änden under tiden som man fortfarande röjer i en annan. Det stressar enormt mycket samtidigt som man gärna skulle vilja det själv. Att sitta och titta på ruiner dagarna i ända är ju inte speciellt upplyftande. Sådär har jag hållt på bara alltför länge nu och det känns fantastiskt skönt att ha kommit fram till att jag inte kan göra som andra vill, jag måste göra det i min takt. 

Idag ska jag alltså propagera för att få fortsätta vara sjukskriven. Jag var trygg med läkaren jag träffade i juni förra året, hon behövde inte övertygas, hon berättade närapå för mig hur det var att vara mig. Nu är jag tilldelad en annan läkare eftersom min första var stafettläkare, visar det sig. 

Min kropp tror att vi ska dra ut i krig.

Själv häller jag upp en ny mugg té och konstaterar att det ännu inte är dags att åka. Hoppas av hela mitt hjärta att jag kan få fram hur jag mår och att jag blir tagen på allvar även av denne läkare.