söndag 29 mars 2015

Bland alver och orcher...

När jag var nio år började jag läsa Sagan om ringen. Fastän att den var både tjock och väldigt besvärlig när det gällde att förstå språket så älskade jag den från första stund. Tja, om man hoppar över allt upprabblande angående Bilbos släktingar och släktingars släktingar som skulle delta i det där förbaskade födelsedagskalaset som aldrig tycktes bli av förstås... 

Filmerna har jag sett flera gånger och upptäcker nya saker med dem nästanpå varje gång. Mot min vilja blev jag lite imponerad av dem, även om vissa saker som ändrats naturligtvis retar min fanatiska sida litegrann. Jag menar, byta ut Glorfindel till Arwen istället? 

Det är en massa andra saker jag funderar över också. Den där absolut magiska känslan av att färdas tillsammans med de andra till Lothlórien till exempel och den tröstlösa känslan när Gandalf faller i Moria. Skulle den finnas kvar om jag läser böckerna som vuxen? En liten del av mig ville ta reda på det och den andra delen av mig ville bevara den allra första känslan. Det blev svårt att välja men till slut tog nyfikenheten överhanden. För ett tag sedan började jag därför att läsa första boken, insåg att Bilbos födelsedagsfest inte alls var så utdragen och trist som jag ville minnas den, men att det fanns konstigheter i översättningen och märkliga namn och angivelser om hur långt de förflyttat sig som klingade illa. Det sög mer och mer i mig av längtan efter att få läsa den på engelska. Tolkien var ju trots allt professor i engelska, så bara av den anledningen skulle det ju vara fantastiskt att läsa. 

Internet är fantastiskt på det viset, man kan beställa hem och frossa i nya böcker efter bara några dagars väntan. Numera börjar nog de stackars postutkörarna bli vana vid min bokkonsumtion för denna gången blev de levererade direkt till dörren. Fantastiskt! 

Däremot blev känslan lite märklig när jag öppnade paketet med böckerna, för inuti låg fyra mycket små pocketböcker och känslan av att hålla en märklig variant av Nya Testamentet i handen gjorde situationen en aning absurd. Jag öppnade en av dem och insåg att texten var även den väldigt lik det där testamentet och lite besviket insåg jag att jag för första gången i mitt liv kände mig hindrad av att en text var för liten. 

Jag har vant mig nu och läser med brinnande iver, trots att det går en aning långsammare än om jag läst dem på svenska. Äntligen klickar allting rätt och jag njuter i fulla drag. 

Foto: Solsippan









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar