onsdag 11 mars 2015

Tålamod i vinden

Det skulle bli några dagar i solen. Så var det tänkt, men det var inte så det blev. Istället har det blivit några dagar i blåst och ganska mycket moln. Men jag har blivit bortskämd av mina föräldrar. Bara behövt välja tésort och vilken sorts kaka jag vill ha. Det är jätteskönt ibland, men jag ska erkänna att det blir jätteskönt att åka hem i morgon också. Den där blåsten har gjort att grannens flaggstångslina har klapprat hårt i vinden och sömnbristen gör att jag känner mig en aning i obalans. 

Ändå har det varit otroligt spännande att vara tillbaka i sitt föräldrahem med sina nya ögon, som är mer öppna för det övernaturliga. Jag har sett mer och jag har känt av mer. Plötsligt förstår jag en del av vad jag upplevde som barn och att jag då blev väldigt rädd ibland. Nu kan jag hantera det på ett helt annat sätt. Det enda som är frustrerande är att jag inte har lärt mig hur man öppnar upp för att de ska kunna komma in i ljuset. Men gång på gång inser jag att det förmodligen är det största jag har att lära mig; tålamod. Helst ska jag redan kunna det jag föresatt mig att jag ska lära mig. De flesta förstår att det är en omöjlighet, jag har aldrig kunnat förlika mig med det. Kanske inte så konstigt att jag har blivit utmattad heller när jag tänker efter? Jag tror ju att jag ska klara allt. Precis allt. Så korkat.

Mina älskade träd har i alla fall stått och gungat och sjungit för mig i vinden. Jag klarade att öppna dörren för den främmande mannen utanför huset då när mamma och pappa inte var hemma på en liten stund. Fastän att jag blev så rädd att hjärtat flög upp i halsgropen på mig. 

I morgon ska vinden föra mig hem igen. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar